Recension: Den brustna huden av Stuart MacBride

den-brustna-huden:
Originaltitel: Broken Skin
Utgivningsår: 2007
Förlag: Minotaur
Antal sidor: 435

[Rating: 3/5]

Sammanfattning

En efter en faller unga kvinnor offer för den galne våldtäktsmannen som härjar vilt i Aberdeen. Allt eftersom tiden går blir överfallen allt brutalare. Misstankarna riktas tidigt mot en känd fotbollsspelare. Det finns bara ett problem: han har ett till synes vattentätt alibi. Jackie Watson ger sig dock inte: hon är fast övertygad om att han är skyldig och hon gör allt som står i hennes makt för att sätta dit honom för dåden.
Samtidigt kämpar Logan McRae för att ta reda på namnen på en John Doe som har blivit dumpad utanför sjukhuset. Spåren leder till en lokal bondageklubb där hårdhänt sex hör till spelets regler.

Mina tankar

Jag kan inte hjälpa det, men det känns som att MacBride har snöat in på ett och samma tema: sårbara kvinnor som hans förövare antingen mördar eller våldtar. Böckerna andas ett ursinne vars ursprung inte förklaras. Man får inte veta om mördaren väljer prostituerade på grund av något som har hänt honom i barndomen. Ej heller får man veta om det är knark, alkohol eller något annat som ligger bakom det brutala våldet. Nej, det enda läsaren faktiskt får veta är att mördaren (eller i det här fallet våldtäktsmannen) är förbannad.

Jag börjar undra om MacBride är så förbannad på världen att han måste få ut sina aggressioner genom hans karaktärer.  Att han trots allt får en trea i betyg beror helt och håller på två saker. För det första är teckningen av kommissarie Steel och Insch helt briljant. Det är inte svårt att – åtminstone stundtals – tycka väldigt dåligt om dem. Ofta är de till och med osmakliga och jag tackar min lyckliga stjärna att jag aldrig personligen kommer att behöva stå öga mot öga med någon av dem. Dessutom har MacBride utvecklats när det gäller språket. I första boken Kall som granit var språket tråkigt, torftigt och oinspirarat. Här har han lyckats bättre med helt underbara liknelser och ett fantastiskt målande bildspråk. Kan han lyckas höja sig även när det gäller sina intriger så kommer nog även jag att börja tycka om honom.

Trots mitt något ljumma omdöme så tänker jag läsa hans fjärde bok Slakthuset. Detta efter tips av Katereader vars kommentar gjorde mig nyfiken: ”Om du bestämmer dig för att läsa Slakthuset (Flesh House) tycker jag att du ska vara extra uppmärksam på beskrivningen av karaktärerna. Det kan hända att någon verkar välbekant.” En sådan här Cliffhanger kan då inte jag motstå.

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: