Recension: Dying Fall av Elly Griffiths

dying-fallJag valde medvetet att vänta med att Dying Fall av , eftersom jag då inte skulle behöva vänta så länge tills The outcast dead kommer ut i januari nästa år.

Ett något snedvridet tankesätt kanske, men det funkar för mig och det är ju allt som räknas eller hur?

I Dying Fall lämnar vi för att i stället förflytta oss norrut, närmare bestämt till /Lytham, men vad gör väl det när alla nyckelpersoner följer med på färden?

Resan föranleds av att kontaktas av sin forne, och numera döde vän, Dan Golding och det är när polisen börjar titta närmare på Goldings död som hon bestämmer sig för att åka dit för att själv ta sig en närmare titt. Med sig har hon dottern Kate som har kommit att bli en frisk fläkt i Griffiths om Ruth, eller Ruthie som envisas med att kalla henne.

Cathbad, åh goe, goe Cathbad, har en ovanligt framträdande roll i den här boken och det var ett sant nöje att lära känna honom på en betydligt djupare nivå än tidigare.

Griffiths är inte kända för att innehålla mycket blod och/eller våld, men svett och tårar finns det ett överflöd av. I alla fall i den här boken. På fler ställen än vad jag kunde räkna brast jag ut i ”Åh!”, ”Va?”, ”Neej!”, ”Pust!” och ”Ah!” och av och till var jag så känslomässigt slut att jag var tvungen att ta en powernap ibland för att över huvud taget orka läsa vidare.

Nu när Dying Fall är utläst måste jag genomleva flera månaders väntan innan jag kommer att kunna få tag på den sjätte boken i om Galloway, men det känns ändå på något sätt tryggt att veta att Griffiths i skrivande stund redan håller på med nummer sju:

Bokfakta:

: Elly Griffiths
Titel: Dying Fall
Utgivningsår: 2013
:  Quercus
Antal sidor: 390
Källa: Köpt
Intresse: Deckare, ,
Serie: Galloway (del 5)
Betyg [Rating:5/5]

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

%d bloggare gillar detta: