Recension: En sista riktig kyss av James Crumley

Det här är den första som jag någonsin har läst och En sista riktig kyss var minsann en annorlunda läsupplevelse.

Författare:
Originalets titel: The Last Good Kiss
Utgivningsår: 1978
Förlag: Modernista
Översättare: Niclas Nilsson
Antal sidor: 281

Rating: ★★½☆☆

Sammanfattning

Privatdetektiven C.W Sughrue anlitas för att leta reda på författaren Abraham Trahearne. Efter en lång och snirklig resa hittar han till slut åt honom på en bar i Kalifornien som ägs av Katie vars dotter har varit försvunnen i tio år.  Eftersom Sughrues första uppdrag är avslutat ber hon honom att leta reda på Betty Sue. Han accepterar, om än något motvilligt, uppdraget och Trahearne samt Rosies bulldog följer med honom.
Färden går kors och tvärs genom USA. En färd som kantas av våld, utpressningsförsök och ond bråd död.

Mina tankar

Jag har aldrig läst någonting liknande. Intrigen berättas i kronologisk ordning, precis som det ska vara i en detektivroman, men det känns helt klart annorlunda.

Tempot är för det mesta extremt segt: intrigen kantas av många och långa bilturer där alla (även hunden!) dricker en ofantlig mängd alkohol. Alkoholförtäringen sker både innan färd, under färd, efter färd, till frukost, till lunch, till middag, till kvällsfika …. Däremellan hinner de även med att ta sig en och annan joint och så får man inte glömma bort sexet som är inklämd med jämna mellanrum i intrigen. Enda gången då tempot höjs en smula är när våldsscenerna tar över. Dessa är dock lätträknade och inte är de partierna särskilt långa heller.

Att jag inte blev överdrivet förtjust i vad jag läste beror nog mest på två saker: dels är jag van vid en speciell sorts litteratur (läs kriminalroman) av moderna författare. Det är oerhört sällan jag läser klassiker som man nog får räkna den här som. Dels för att jag har oändligt svårt för intriger där det absolut inte händer någonting. Att det glimtvis tänder till hjälper inte: den var seg, tämligen långtråkig och på tok för mycket sprit, kvinnor och sång för min smak.

Den här boken betydde oerhört mycket för kriminallitteraturens utveckling och därmed också för dagens författare som t.ex.  Michael Connelly, George Pelecanos och Dennis Lehane. Enligt Lehane är En sista kyss ”den i särklass mest inflytelserika detektivromanen för den hyllade generation deckarförfattare som jag själv tillhör.” Pelecanos skriver ”Den största detektivroman som skrivits under min livstid.”

Uppenbarligen har de begripit något som har gått mig totalt förbi!

Comments

  1. Vad tråkigt att du inte tyckte om den!

    Undrar om det kan bero på den svenska översättningen. För jag har normalt också svårt för den här typen av berättande, men språket var så rikt och gjorde boken till en exceptionell läsupplevelse för mig.

    Egentligen är det ganska intressant för jag läser just nu en bok av Laura Lippman som hon dedikerat till James Crumley. Intrigen har egentligen lite gemensamt med Crumley, men jag tänker mest hela tiden när jag läser den att det här är ju ingen deckare.

    Det är en massa djuplodande i till synes orelaterade händelser och än så länge är jag inte säker på om något brott är begånget överhuvudtaget. Men det är välskrivet och en bra bok ändå. Men jag undrar lite om jag inte tyckt den varit ännu bättre om jag inte förväntat mig en deckare.

    Om du förstår vad jag menar. Om man ser En sista kyss som en tidsskildring, lite mer som Kerouacs On the Road, hur människor anpassar sig, eller misslyckas med att anpassa sig till skiften i samhälleliga värderingar och attityder läser man ju på ett annat sätt.

    Deckare kanske är för oss som visst kan uppskatta resan men som ändå ser målet för resan som det viktigaste. 😉

    • Jag håller det inte alltför otroligt att översättningen kan ha haft ett finger med i spelet. Språket imponerade nämligen inte det minsta på mig, vilket en välskriven (alt. bra översatt) bok alltid gör.

      Jag förväntade mig väl inte egentligen en deckare när jag läste den, men jag hade däremot förväntat mig ett högre tempo och framför allt lite spänning. Tyvärr lyste båda sakerna med sin frånvaro och det fanns egentligen ingenting som jag fastnade för. Den var dock snäppet bättre än Mörkrets alla färger av Peter Robinson som var en extrem besvikelse. Trots det så kommer jag nog att även i fortsättningen hålla mig till kriminalromaner 🙂

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge