Recension: Barn 44 av Tom Rob Smith

Författare: Tom Rob Smith
Titel: Barn 44
Originalets titel: Child 44
Utgivningsår: 2009
Förlag: Norstedts
Översättare: Karin Andrae
Antal sidor: 380
Källa: Bibliotek
Intresse: Thriller, serie
Andra titlar i serien: Det hemliga manifestet (Secret Speech)
Betyg [Rating: 4/5]

Läs inte den här boken om du blir illa berörd av barn och djur som far illa. Du bör ej heller läsa den om du blir lätt illamående, fly förbannad eller extremt mörkrädd av grymhet, orättvisor, bildliga scener som avslöjar mer än vad de döljer, maktmissbruk, brutalitet, översitteri, tortyr och sist men inte minst kallblodiga mördare.

Om du däremot är intresserad av en historia med verklighetsbakgrund som snyggt och prydligt väver samman fakta med fiction så är Barn 44 boken för dig. Att den dessutom är välskriven och drar med sig läsaren som omväxlande befinner sig i ett förfärande och fascinerande tillstånd gör inte saken sämre.

OBS! Det är omöjligt att skriva en recension av den här boken utan att avslöja vissa detaljer. Härmed utfärdas alltså en:

Handlingen tar sin början i Ukraina 1933 där människorna svälter och de tvingas äta det som står till buds: kvistar, bark, rötter, råttor, sina egna husdjur, och i värsta fall människor …
Därefter förflyttas handlingen tjugo år framåt i tiden och där får vi bekanta oss med huvudpersonen Leo Demidov och hans jobb som säkerhetsofficer vid MGB, Ministeriet för statssäkerhet, i Moskva.

En liten pojke hittas död vid ett järnvägsspår. Han är naken och hans mun är fylld med vad som ser ut att vara sand. Hans släktingar hävdar att någon hade mördat honom, men då mord över huvud taget inte existerar under Stalins styre avfärdas brottet som en olyckshändelse vållad av pojken själv. Fallet avslutat!

Den unga veterinären Anatolij Tarasovitj Brodskij anklagas för spioneri och han inser att hans liv snart kommer att vara över om han inte lyckas fly. Han iscensätter en plan som tar honom till en väns gård i en by utanför Moskva. Alltför snart har Leo och hans mannar listat ut var han befinner sig och hans flykt tar därmed slut nästan innan den ens hade börjat. Leo förstår att hans vänner inte var medvetna om att de hade haft besök under natten och han ger sin närmaste man Vasilij order om att lämna vännen och hans familj ifred. Han tar dock ingen notis om ordern utan han avrättar paret framför ögonen på deras döttrar för att “statuera exempel”. Därmed har maktkampen mellan Leo och Vasilij tagit sin början.

Barnen hamnar på barnhem och fången tas till en cell där de pumpar honom full med “sanningsserum”. Bekännelsen de väntade på kom dock aldrig och Leo inser att han är oskyldig. Han får dock inget gehör vare sig från Vasilij eller eller från deras överordnade Kuzmin. De resonerar som så att om ett namn framkommer i en utredning, antingen av egen kraft eller genom att någon har angivit en annan, så är den personen skyldig. Och visst fick de sin bekännelse till slut, vilket gjorde att de kunde utrota ytterligare en människa som smutsade ner Rysslans goda rykte som en “ren” stat.

Hatet mellan Leo och Vasilij växer och bara för att jävlas blir Leo tvingad att spionera på sin fru Raisa vars namn har förekommit på en lista med namn på människor som är misstänkta för spioneri. Till en början gör han som han blir tillsagd men när han blir inkallad för att avlägga rapport ställer han sig upp och förkunnar att hans fru är oskyldig till anklagelserna. Vasilij ser sin chans att ytterligare förödmjuka sin arbetskamrat och genom list och med viss hjälp ovanifrån deporteras han, tillsammans med Raisa, till annan ort och degraderas till den lägst stående yrkesgruppen inom poliskåren.

Väl på plats får Leo nys om att ett barn har hittats död i skogen och då han får reda på att barnet var naket och munnen var full av sand drar han direkt paralleller till barnet som dog på järnvägsspåret i sin egen hemstad. Han bestämmer sig för att utforska fyndplatsen och då han utvidgar sökområdet hittar han ytterligare ett lik som har gått samma öde till mötes. Då han helt har tappat tron på ett samhälle som blint vägrar tro på att brott existerar tar han sin fru till hjälp och tillsammans ger de sig ut på jakt efter den brutale massmördaren. Något som skulle visa sig bli farligare än vad de någonsin hade kunnat föreställa sig.

En stor del av handlingen i Barn 44 bygger på världens genom tiderna mest fruktade massmördare: Den sovjetiske Andrei Chikatilo (eller Andrej Tjikatilo som vissa källor stavar hans namn) som jag har nämnt i samband med varningstexter på böcker. Chikatilo började sin karriär i slutet av 70-talet och härjade fritt fram till början av 90-talet då han till slut kunde gripas. Rättegången tog sin början 1992 och 1994 avrättades han genom nackskott.

Jag lever ofta med i de böcker jag läser och inte sällan överväldigas jag av känslor som ibland fullständigt tar musten ur mig. Jag trodde att jag hade gått igenom hela känsloregistret vid det här laget men Barn 44 lyckades hitta en oupptäckt ådra som fullständigt däckade mig, nämligen hat. Jag fullständigt hatade säkerhetssystemet godtycklighet. Här pratar vi om människor som var fullständigt bländade av Stalin som blint följde sin filosofi om att brott inte existerar i Ryssland. Allt sopades under mattan: mord var i den bästa av världar olyckshändelser. Och om något mot all förmodan skulle peka på mord så gällde det att fort som tusan hitta någon lämplig människa (alkoholister, prostituerade, hemlösa …) som kunde tvingas att bekänna innan de fick ett välriktat nackskott som tack för hjälpen. Förmodade spioner gick samma väg till mötes.
Om någon gick emot filosofin på annat sätt såg staten till att inte bara den personen fick anledning att ångra sig för egen del. Nej, de drog med sig personens anhöriga i fallet, oftast genom att skicka de äldre till läger som de aldrig skulle komma tillbaka levande ifrån. Som om inte det vore nog blev de dessutom utkastade från sina hem för att i stället vara tvungna att flytta ihop med en eller flera barnfamiljer i ett så litet utrymme som möjligt.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken men jag tänker sätta punkt här. Men innan jag gör det vill jag bara säga att Barn 44 är den absolut bästa och mest fascinerande debutbok jag någonsin har läst och uppföljaren Det hemliga manifestet lär dyka upp i min brevlåda någon gång under nästa vecka.

Nedan följer några filmsnuttar som i alla fall jag fann intressanta:

Tom Rob Smith berättar själv om sin research till Barn 44

Andrei Chikatilo – The Butcher of Rostov, Part 1 of 8

Barn 44 ingår i läsutmaningen: Deckare jorden runt som ni kan läsa mer om på Paulas blogg.

Comments

  1. har precis köpt den här boken på bokrean och ser fram i mot att läsa den. Läste inte spoilern trots att jag var sugen.

  2. Jag håller med dig och känner igen känslan, en av de bästa böcker jag läst, svårt att fatta att det verkligen har existerat. Den här boken är vi flera på mitt jobb som har läst och det har lett till många diskussioner.Jag ser fram emot att läsa nästa bok, såg att den kommit i pocket nu.
    Erika recently posted..Svartvintern

    • Direkt efter jag hade läst ut Bok 44 surfade jag in på mitt bibliotek och då fortsättningen inte fanns där skyndade jag mig att slänga iväg en beställning. Den borde dyka upp i slutet av veckan 🙂

Trackbacks

  1. […] andra som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Annikas litteratur- och kulturblogg, Pocketblogg, Sladdertackans bokhörna och […]

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: