Recension: Glashus av Val McDermid

Författare: Val McDermid
Titel: Glashus
Originalets titel: KickBack
Utgivningsår: 1995
Förlag: AlfabetaAnamma
Översättare: Agneta Rehder
Antal sidor: 220
Källa: Köpt
Intresse: Privatdetektiv, spänning
Andra titlar i serien: Dödligt spel, Crackjakt, Blå gener, Stjärnspådd
Betyg [Rating: 2/5]

Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma överens med privatdetektiven Kate Brannigan. Det kan bero på att hon berättar i jag-form men det är det fler som gör och då stör det mig inte alls. Det kan också bero på att jag upplever hennes som en tämligen platt karaktär som jag inte alls känner något behov av att lära känna närmare. Eller så står svaret att finna i det faktum att jag har lärt mig älska Val McDermids böcker om Tony Hill och Carol Jordan så mycket att jag har svårt att ta till mig andra karaktärer i hennes arsenal.

Vad det nu än beror på så var Glashus en tämligen intetsägande historia om glasverandor som säljs och monteras för att sedan spårlöst försvinna. Affärsmannen  Ted Barlow anlitar Kate Brannigan för att dels ta reda på vart dessa har tagit vägen samt för att undersöka varför banken har sagt upp hans lån och checkkrediter. Kate kastar sig genast huvudstupa in i fallet och inser snart att hon har hamnat mitt i en stormvind av korruption, tvättade pengar, mystiska försvinnanden och ond bråd död.

Riktigt spännande blir det dock aldrig ty tempot är extremt segt, Kate tillsammans med övriga karaktärer utgör en sorglig skara av ointressanta personer och allt det som kännetecknar Val McDermids magiska skrivande saknas helt.

Trist.