Recension: Hela havet stormar av Arne Dahl

Men Arne Dahl! Vad är det som har hänt? Jag kan inte med ord beskriva den besvikelse jag känner efter att ha läst Hela havet stormar.

Det var böckerna om A-gruppen som gjorde att jag läste första delen i serien om Opcop, Viskleken. Den föll mig väl i smaken och fick mig att längta efter mer. Måhända var mina högt ställda förväntningar en bidragande orsak till att jag därmed antog att uppföljaren skulle vara minst lika bra, om inte kanske till och med bättre.

Det var den inte. Långt därifrån.

Intrigen är rörig och osammanhängande. Den tar oss till världens alla hörn, och folk dör som flugor utan att man begriper varför. Det kryllar av karaktärer, och huvudet fylls av så många namn att det är omöjligt att komma ihåg allihop. Bara för att göra det än mer komplicerat byter en karaktär namn på mer eller mindre varje sida, och det är ett säkert sätt att skrämma mig på flykten. Samtliga trådar spretar åt alla håll, och efter en stund ids jag inte ens anstränga mig för att försöka hänga med i svängarna.

Värst av allt är ändå språket. Jag är allergisk mot adverb, och jag brukar inte associera Dahl med en författare som överanvänder dem. Men jag lovar att han denna gång har tagit igen allt han har missat under sin långa, långa skrivarkarriär.

Kanske kommer jag att ge den här serien en chans till, eller så kanske inte. För närvarande kvittar det mig lika.

Andra bloggar om Hela havet stormar.

Bokfakta:

Författare: Arne Dahl
Titel: Hela havet stormar
Utgivningsår: 2012
Förlag: Albert Bonniers
Format: Inbunden
Antal sidor: 480
Källa: Bibliotek
Intresse: Deckare, kriminalroman
Serie: Opcop (del 2)
Betyg [Rating:1/5]