Recension: Känner vi varandra av Karen Shepard

Författare: Karen Shepard
Originalets titel: Don´t I know you?
Utgivningsår: 2006
Förlag: Pocketförlaget
Översättare: Karin Andrae
Antal sidor: 223

[Rating: 2/5]

Sammanfattning

1976 hittar Steven sin mamma, Gina, mördad i hallen i deras hus. Steven får se en skymt av mördaren när denne flyr och han är säker på att han känner igen honom. Åren går, men hur mycket han än försöker kan han inte komma på vem det var han såg smita nerför brandtrappan.

Gina ringde till Louise Carpatti under den ödesdigra dagen och nu – tio år senare – inser hon ett skrämmande faktum: mördaren skulle kunna vara hennes förståndshandikappade son.

1977 håller Lily Chin som bäst på att planera för sitt bröllop. En okänd kvinna dyker upp och avslöjar detaljer om Lilys blivande mans tidigare liv. Ett liv som har inkluderat Gina.

Mina tankar

Känner vi varandra är berättad genom dessa tre berättarröster som tvingas skärskåda sin omgivning för att komma fram till sanningen. Att ”leka” med olika röster är oerhört svårt och det krävs enormt mycket av författaren för att det ska bli bra och här går Shepard bet. Det blir varken hackat eller malet och ibland är det näst intill omöjligt att se sammanhanget och samröret mellan karaktärerna framför sig. Det var inte bara en gång som jag stannade upp i läsningen, bläddrade tillbaka några sidor i boken, ryckte på axlarna och fortsatte läsa utan att till hundra procent har förstått vad det var som jag hade läst.

Baksidestexten gör gällande att om du tycker om ”filmer som Babel och Crash [så] kommer du att älska den här romanen!” Och det är nog det som är mitt problem: jag har inte sett någon av filmerna och jag älskade inte romanen. Jag blev inte ens lite förtjust. Den kan sorteras in under avdelningen tidsfördriv och är således en roman som väldigt snabbt kommer att falla i glömska.