Efter att ha läst På måndag död av Kathy Reichs med stor behållning kastade jag mig över Redan död och hoppades på en lika njutningsfull lässtund. Besvikelsen är inte total men närapå.
Intrigen är fruktansvärd: kvinnor hittas stympade, styckade och bortslängda som sopor eller nedgrävda i grunda gravar. Temperance ”Tempe” Brennan tycker sig kunna skönja ett mönster och är övertygad om att de har att göra med en seriemördare. Poliserna hon samarbetar med tar inte hennes åsikter och farhågor på allvar och i desperation efter sanningen utsätter hon både sig själv och människor som står henne nära för fara.
Kathy Reichs beskriver ingående hur morden har gått till och vad offren har fått utstå såväl före som efter dödens inträffande. Dessutom ger hon en målande beskrivning av lukter och synintryck och när olika sågar och dessas användningsområden kommer på tal så är det svårt att inte känna ett il av avsmak och rädsla krypa upp efter ryggraden. Detta, tillsammans med intrigen i sig är bokens styrka.
Redan död blev en stor succé när den kom ut 1997 och blev det årets mest uppmärksammade debutroman i USA. Att det handlar om en debut står utom allt rimligt tvivel då mycket av det jag lovprisade i På måndag död helt saknas här. Här har hon ännu inte hunnit kliva in i läsarens skor utan hon förklarar onödigt mycket och ger för många exempel i fullständigt logiska sammanhang.
Dialogerna för inte alltid handlingen framåt och ibland är det till och med svårt att förstå vem det är som säger vad. Och när hon själv känner att det krävs ett förtydligande (?) gör hon det på ett något märkligt sätt:
Oftast i sina egna kalsonger. Charbonneau.
[…]
Om han finns. Claudel.
[…]
Kommer Patineau att offentliggöra vår lilla sammanslutning? Charbonneau (s. 284)
Det här är ett mönster som upprepar sig rakt igenom hela boken samtidigt som hon varvar med att skriva dialoger på ett ”normalt” sätt:
Den jäveln måste ha startat högst upp, sa Charbonneau […]
Den feta madamen kunde ha talat om för oss att killen hade det här lilla gömstället, sa Claudel […] (s.112).
Jag tycker absolut att det sistnämnda alternativet är att föredra då det är klart, koncist och någonting man känner sig väl hemma med.
Till sist skulle jag begå ”tjänstefel” om jag inte nämnde den i mångt och mycket undermåliga översättningen. Den är full av grammatiska fel och ibland krävs både en och två omläsningar för att få den fullständiga bilden klar för sig.
I Redan död precis som i många andra böcker som jag har läst på sistone så har översättaren antingen följt originalet till punkt och pricka (vilket i och för sig är bra) eller underlåtit sig att översätta samtliga uttryck som i just det här fallet förekommer på franska:
Une ventouse […] förklaringen kommer först några rader längre ner när ordet upprepas Une ventouse. En vaskrensare (s.16)
I nedanstående exempel följer två på varandra oöversatta uttryck varav det ena torde vara välkänt för de flesta medan det andra kan kräva tillgång till ett lexikon:
Bien fiet, sa jag och höll tillbaka ett leende.
Merci (s.36).
Ett separat inlägg om mina tankar kring just detta kommer i ett separat inlägg inom en snar framtid.
Tills dess kanske du Lotten kan vara snäll och informera mig om hur du upplevde just den här ”problematiken” när du läste hennes böcker på engelska
🙂
Tills dess, hur ser ni på den här typen av
Bokfakta:
Författare: Kathy Reichs
Titel: Redan död
Originalets titel: Déjà Dead
Utgivningsår: 1998
Förlag: Forum
Översättare: Lennart Olofsson
Antal sidor: 417
Källa: Bibliotek
Intresse: deckare, kriminalroman, antropologi
Betyg [Rating:2/5]
Twitter: lottensbokblogg
says
Såg rubriken på bokbloggar.se och insåg att jag måste kika på inlägget och nu ser jag att jag har en fråga riktad till mig;-) Med förbehåll att jag glömt en del, jag läste ju boken inte så långt efter att den kommit ut dvs 1998 eller 1999 ungefär, och det är ju ett antal år sedan;-), så har jag två kommentarer.
Déjà dead var den första boken som jag läste och sen var jag ohjälpligt fast. Jag har och har läst varenda av Reichs böcker och det var först i den senaste jag började känna att upprepningarna var en belastning. Så även om det var länge sen så tyckte jag den var riktigt bra! Och måste alltså inte ha uppfattat det som en problematik.
Vad gäller språket så är framstår det på ett helt annat sätt i den engelska. Det korthuggna blir en del av Temperances attityd, en kvinna i ett mansdominerat yrke. Hon har ju också många enordsmeningar. Namnet efter blir en del av det korthuggna.Hon är engelsktalande i en stad som har franska som sitt främsta språk, en stad som är en fransk ö i ett engelskt land. Hon är genom detta utanför och när det då kommer franska ord så har de speciell betydelse. För det mesta handlar det om att hon (Temperance) använder franskan som ett sätt att anpassa sig, att sträcka ut en hand. I exemplet på s 36 så blir det ett sätt att få hans uppmärksamhet som hon inte får på engelska. Och när personen använder ”Une ventouse” (som på samma sida i Temperance tankar översätts till A plunger så jag förstår inte varför det dröjer flera sidor i den svenska?) så är det för att han inte hittar det rätta engelska ordet.
Så om jag ska säga det kortfattat (lite sent nu;-) så ger växlingen mellan engelska och franska en extra dimension åt Temperance situation som amerikan i en fransk stad. Men det blir förstås inte alls samma sak i en svensk översättning, och jag ser inte hur det skulle kunna bli det heller på ett enkelt sätt.
Rekordlång kommentar;-)
Konstigt att boken är så dåligt översatt. Lennart Olofsson är tyvärr död sedan ett par år, gick bort i förtid i alldeles för unga år, men han brukar räknas som en mycket duktig översättare med över hundra böcker bakom sig sedan sjuttiotalet. Han måtte inte ha känt riktigt för boken eller haft lite för bråttom. Jag blev också lite irriterad på Reichs vana att skriva personens namn efteråt så där, jag tror jag konsekvent försökte skriva om det i min översättning av ”På måndag död”. (sa han, i stället)
Det tror jag också att du gjorde för jag hakade inte upp mig över huvud taget på din översättning 🙂