Katt och råtta
Baksidestext: En missbrukare hittas död i ett ockuperat hyreshus i Edinburgh, liggande som ett kors på golvet med utsträckta armar mellan två nedbrända stearinljus, och med en femuddig stjärna slarvigt målad på väggen ovanför.
Bara ännu en död missbrukare – tills kommissarie John Rebus börjar gräva sig djupare ner i den likgiltighet och svekfullhet, det förräderi och den smuts som lurar bakom Edinburghs putsade fasad.
Ingen annan än John Rebus verkar bry sig om dödsfallet, som alltmer börjar likna ett mord. Här finns en förförisk fara som han nästan kan känna smaken av – något som talar till de mörkaste delarna av hans psyke.
Mina tankar:
Katt och råtta är den andra boken i serien om John Rebus och den andra jag har läst på kort tid där en femuddig stjärna spelar en huvudroll (den första var Djävulsstjärnan av Jo Nesbø som jag inte har recenserat ännu).
Här får vi lära känna en annan sida av Rebus som är långt mer sårbar än vad han tidigare har visat upp. Jag är medveten om att det mycket väl kan bero på att han redan hade flera år på nacken som polis innan vi fick träffa honom för första gången på svenska, men jag tycker ändå att det är värt att nämna att även Rebus hade en mjukare och mer medkännande sida i början av hans karriär.
Böcker som börjar med en BANG är det bästa jag vet och i och med att den här boken inleds med ”GÖM dig”! hade jag förhoppningar om att spänningen skulle hålla i sig hela vägen till mål. Tyvärr måste jag tillstå att såväl bokens intrig som spänningshalten mattas av rätt tidigt och även om det finns gott om Cliffhangers, som jag vanligtvis älskar, och andra löften om att spänningen ska öka allt eftersom tänder det aldrig till riktigt ordentligt.
Miljön är alltigenom dyster: regn och rusk, ockuperade hus, byggarbetsplatser sent på natten, rivningskåkar etc. De flesta karaktärerna är lika ”anonyma” som miljöerna. De känner i bästa fall till varandras förnamn och/eller smeknamn, men det är också allt. Ett litet undantag från den regeln är Tracy som visste att den döde knarkaren Ronnie aldrig skulle sälja sin kamera ens för att få pengar till knark. Denna kamera plus fotografier visar sig vara en stor del av det pussel som Rebus bygger i jakten på sanningen om vad som hände i rivningskåken där Ronnie hittades död.
Knark är något som även finns i Rebus privatliv eftersom han har en nära släkting som sitter inne för narkotikalangning. Detta utnyttjar överintendent Watson när han drar igång en antidrogkampanj och tvingar Rebus att delta. Syftet är gott eftersom den är avsedd att öka den allmänna medvetenheten och informationsspridningen om det problem som droger utgör. Föga förvånande finns det en dold agenda bakom denna kampanj, och Watsons och flera andra karaktärer som drar nytta av andra personers sårbarhet och utsatta tillstånd gör mig galen av frustration. Inte blir det bättre av att en av dem tar till drastiska åtgärder i stället för att tvingas stå upp och svara för dennes agerande.
Ett litet plåster på såren är att jag drog på munnen när jag insåg att jag har en själsfrände i Rebus eftersom vi båda hellre slänger ut pengar på böcker än att köpa det ”tråkiga” som vi egentligen måste köpa. Vi skulle även kunna ta varandra i hand när det gäller lockelsen att behålla en eller ett par böcker för egen del i stället för att ge bort den som en gåva som det var tänkt. I Rebus fall slutar detta ”destruktiva” beteende med att han i vild panik köper helt fel saker till en person han håller kär. Jag vill i alla fall tro att jag har något bättre koll på min omgivning än vad han har.
Besök Ian Rankins hemsida för att få reda på mer om hans böcker och annat smått och gott som kan tänkas vara intressant för de som uppskattar hans författarskap.
Katt och råtta är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Nils Larsson
Speak Your Mind