Recension: Näbbar och klor av Ian Rankin

Näbbar och klor

Baksidestext: De kallar honom Vargmannen för att han tar en tugga av sina offer, och för att de hittade det första offret på den ensliga Wolf Street i East End.

Scotland Yard är ivriga att hitta mördaren och kommissarie Rebus kallas in för att hjälpa till. Men hans motsvarighet på Scotland Yard, George Flight, är inte förtjust i den extra inblandningen, och Rebus finner sig i en situation där han blir tvungen att hantera rasfördomar såväl som en galnings våldsattacker.

När en attraktiv kvinnlig psykolog erbjuder Rebus en seriemördar-profil av Vargmannen kan han inte annat än tacka ja: det vore en alltför bra möjlighet att missa. Men genom att hitta en allierad kan han samtidigt ha gett sina fiender en lätt angreppspunkt.

Mina tankar:

 öppnar hela tillställningen i Näbbar och klor med en BOOM: ”HON kör in kniven” (sid.9). Därefter är det bara att hänga med när John Rebus tvingas åka till London med expertkunskaperna om seriemördare (sedan händelserna i Knutar och Kors). Detta är dock en sanning med en rejäl dos modifikation men han deltar pliktskyldigt i jakten på en ”varg” som skrämmer slag på storstaden.

Mördarens kön framgick rätt tidigt men motivet bakom får man vänta på rätt länge. När mördaren väl ringades in blev jag lika snopen som hela poliskåren eftersom vi definitivt inte hade förväntat oss personen som slutligen stod rakt framför oss.

Låter som en bok med åtminstone hyfsad spänning, men det finns för många störningsmoment för att jag ens ska orka bry mig särskilt mycket om utfallet.

I London träffar Rebus Lisa Frazer som han genast faller för (oavsett vilka motiv hon har för att befinna sig i hans närhet). I London bor även Rebus dotter Samantha. Hon är tillsammans med Kenny som Rebus är övertygad om är skum. Jag gillar verkligen inte när huvudkaraktärer har ett för nära förhållande med de som är inblandade i huvudintrigen.

Sådana här personliga relationer blir med få undantag tråkiga och de tar på tok för mycket energi från det som faktiskt är viktigt. Och att en normalt sett råbarkad polis, som Rebus faktiskt är, blir så här blödig är kort och gott patetiskt.

En något komisk detalj är dock när Rebus kastar sig in i en bil utan att vara medveten om vem som sitter i baksätet. Och när denne öppnar munnen brister jag ut i ett gapskratt, och denna korta episod är patetiskt det bästa jag tar med mig från den här boken.

Bör nog tillägga att böckerna av Ian Rankin, som för närvarande dyker upp som recensioner på min blogg, är de som han skrev tidigt i sin karriär, och att de han har skrivit om Rebus under de senaste 10 åren (cirka) håller avsevärt högre klass än dessa.

Näbbar och klor är ett från Modernista i översättning av

Surfa in på Rankins hemsida för mer information om författaren själv, Rebus etc.

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge