Recension: Ögats mörka labyrinter av Johan Fundin

Jag ska ärligt erkänna att jag var oerhört skeptisk till den här boken redan efter att efter en viss möda ha läst baksidestexten*. Att fysikdoktorn och thrillerförfattaren Kennet Sorin skulle kunna ta reda på vem det är som mördar kvinnliga studenter tillsammans med sin katt är så snurrigt som det kan bli. Men det värsta är att frågan om huruvida författaren är en psykotisk romanfigur som har klivit ut ur sin egen bok ens ställs.

Jag älskar när läsaren får chansen att kliva in i handlingarna för att ”kika över axeln” på karaktärerna. Men då ska man ledas dit utan att man ens inser att det sker. Här blir man mer eller mindre uppmanad att göra det.

Katten heter Linda och Kennet Sorin avgudar marken hon går på och han tillskriver henne en övernaturlig egenskap; hon tycks kunna försvinna och samtidigt återuppträda någon helt annanstans. Vidare skickar hon ut signaler om vad som ska hända/har hänt och det är upp till Kennet att tolka dem. Han tilltalar Linda och pratar med henne som om hon vore en människa. Förmodligen ska detta tolkas som ett komiskt inslag men jag finner det bara extremt irriterande. Jag älskar katter men hennes roll som huvudkaraktär passar sig inte. Det blir bara för mycket.

Här finns även ett par vars relation gjorde mig spysjuk och det kryper i kroppen bara jag tänker på det. På samma gång är det endast dessa partier som intresserar mig tillräckligt för att fortsätta läsa, även om det faktiskt borde vara det som skulle få mig att sluta läsa och aldrig titta tillbaka.

De övernaturliga inslagen är för många och är det något som får mitt intresse att vandra vidare till andra saker så är det spöken, demoner och andra väsen som jag aldrig någonsin kommer att tro på och/eller intressera mig för.

Upprepningar dryper över sidorna och blir snabbt ett irritationsmoment och jag gillar inte heller att bli skriven på näsan av författare som tror att läsaren är en idiot. Jag menar om man t.ex. får veta att en byggnad är lika stor som ett herrgårdshus kan man förvänta sig att rummen i dem är stora eller hur? Varför känner behovet av att lägga till att en hall är lika stor som ett tvåbilsgarage och vardagsrummet lika stort som ett kafé etc. är bortom all rim och reson.  

*Om baksidestexten: Blå text på svart bakgrund är a big NO, NO. Har man det minsta fel på synen så är det mer eller mindre oläsligt. Jag var tvungen att söka upp boken på Bokus för att kunna läsa den.

Ögats mörka labyrinter är ett från Solentro.

Speak Your Mind

*