Författare: S.J. Bolton
Originaltitel: Sacrifice
Utgivningsår: 2008 (2009 i Sverige)
Förlag: Schibsted Förlag
Antal sidor: 444
[Rating: 2/5]
Sammanfattning
Tora Hamilton är en främling i sitt nya hem, de avlägsna och vindpinade Shetlandsöarna. När hon gräver i torvjorden på sin gård stöter hon på ett perfekt bevarat lik, kroppen av en ung kvinna. Vid första anblick flera hundra år gammaloch bevarad i myren, intressant men inte ovanligt. Men snart upptäcks att kroppen inte varit begraven länge. Kvinnans hjärta har brutalt avlägsnats och hon dödades bara några dagar efter att hon fött barn. Eftersom Tora själv är förlossningsläkare blir hon besatt av vad som hänt kvinnan, och studerar folkbokföringen och forskar i de lokala sägnerna och upptäcker en koppling till en urgammal legend, och uppdagar en samling mörka hemligheter – hemligheter värda att mörda för.
Alla omkring henne försöker desperat hindra hennes efterforskningar. Är deras oro äkta? Kanske, för snart verkar det som om någon vill se Tora ute ur bilden för gott. Hon kan inte lita på någon, inte ens de som borde stå henne närmast
Mina tankar
Direkt jag läser att kritikerna är lyriska över en bok blir jag skeptisk. Det är ett sedan länge känt faktum att jag sällan eller aldrig delar deras åsikter om en bok. Det här är inget undantag. The Times skriver t.ex. att det är ”Ett mästerverk” vilket är något jag absolut inte kan förstå. Visst, handlingen är riktigt otäck ibland men det känns ändå som att den håller samma låga, intetsägande tempo hela vägen. Det blir trist och ointressant.
Det är dock värt att nämnas att det här är en debutbok och om hon släpper en ny kriminalroman så kanske jag läser den. Kanske.
Svenska översättningen var ett stort minus för boken. Jag läste den först på engelska, mycket bättre flyt.
Jag förstår inte hur den kan ha fått så pass fina recensioner som den fått, storyn var på många håll helt osannolik tyckte jag.
Men den var ändå helt okej, jag kommer nog att läsa hennes nästa 🙂
Nej, det förstår inte jag heller. Men så har det å andra sidan nästan alltid varit: om en bok får lysande kritik av media och andra ”förståsigpåare” så tycker jag att boken är dålig. Trots det så kommer jag också att läsa Boltons nästa bok. Man får inte vara alltför hård mot debutanterna 🙂
P.s. Med tanke på hur hård jag kan vara i mina bedömningar, vete det katten om jag någonsin kommer att våga ge ut de manus som jag själv går och ruvar på 😉