Recension: Silvervägen av Stina Jackson

Baksidestext: Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.

Mina tankar:

Mer eller mindre av en slump har jag på kort tid läst två böcker som utspelar sig i Lappland. Tidigare i veckan skrev jag om Den som göms i snö av Jerk Schuitema och nu är det Stina Jacksons tur.

Något som jag verkligen uppskattar är när en författare har gjort sin research och det har minsann Stina Jackson gjort i Silvervägen. Faktum är att jag ofta kände mig så hemmastadd att det nästan blev hemtrevligt – på gott och ont.  

Bor man  i Lappland så finns det minsann inget mellanläge utan här är det allt eller inget som gäller. Här är midnattssolen och det ständiga ljuset precis lika hemtamt som dygnen som mer eller mindre är höljda i dunkel. Detsamma gäller för tvånget av att hålla munnen stängd vid promenader etc. för hålla flygfän på avstånd från svalget. Oh ja, jag har svalt min beskärda del av knort (knott) under mina dar!

Ett annat koncept i mina hemtrakter är smeknamnen som är så vedertagna att det knappt är någon som vet vad personerna heter på riktigt. Ett brev adresserat till [smeknamn] + [ort] och/eller [land] hamnar utan tvekan hos rätt person. Imponerande, eller hur!

Kort sagt, miljö- och till viss del även karaktärsbeskrivningarna är mycket bra men ju längre tiden går i del 1 desto mer antar de formen av en enda lång transportsträcka till del 2 där allt händer alltför snabbt. 

Det är inte ofta som det börjar vattnas i munnen när någon pratar om mat, men när Torbjörn (Mejas nya kille) bjuder henne på rökt renkött vill jag lova att salivutsöndringen ökar. Det är nämligen bland det godaste jag vet!

 

Kulturkollo har intervjuat och den finns här.

Det jag fastnade för där var dels hur hon gjorde Silvervägen till en huvudkaraktär och förvandlingen från att vara en författare som ingen har läst under så många år till en författare som får pris för bästa kriminalroman. Det är ett enormt stort steg och jag kan förstå att hon tycker att det känns stort och overkligt!

Stina Jackson håller på att skriva på nästa bok som är en mörk bok om familjeband, ondska och frigörelse i en liten by i Norrbotten.

Jag tänker musik i nästan alla lägen och att Stina associerar ”Turn the page” med Metallica med Silvervägen gör mig oerhört nyfiken på vad hon ska komma upp med härnäst.

Andra röster om Silvervägen finns här

Fotnot: 2018 tilldelades Stina Jackson priset ”Den gyllene kofoten” av Svenska Deckarakademin för ”Årets bästa svenska kriminalroman”. Motiveringen löd  ”Mörkt och hypnotiskt om marginella existenser i ett stämningsfullt Norrland”.

Speak Your Mind

*