Recension: Svarthuset av Peter May

svarthusetJag kan inte sätta fingret på varför jag blev så extremt nyfiken på Peter Mays bok Svarthuset när jag fick ta del av Modernistas höstutgivning i slutet av sommaren.

Redan efter två veckor började jag hålla utkik efter den och jag tyckte att jag hade väntat en smärre evighet innan den så äntligen stod snyggt och prydligt lutad mot min ytterdörr.

Nu när jag har läst den känner jag mest bara frustrerad över att jag slösade så mycket energi på att kolla brevlådan tre gånger/dag i flera veckor bara för en bok som jag lika gärna kunde ha varit utan.

Jag gillar böcker som har ett högt tempo, en spännande intrig, trovärdiga miljöer och sist men inte minst intressanta karaktärer som på ett eller annat sätt berör mig.

Samtliga karaktärer är förvisso såväl trovärdiga som intressanta och jag när en inre önskan att få lära känna Fin Macleod bättre. Vidare skulle jag absolut inte vilja bli tvingad att följa med på en expedition till eftersom det är här som Mays känsla för miljöbeskrivningar lyser som starkast.

I övrigt har jag ingen som helst behållning av den här boken.

Svarthuset inleds med att kriminalkommissarie Fin Macleod kallas till ön för att utreda om det mord som har skett där kan ha någon koppling till mordet i hans hemstad . Han reser motvilligt dit eftersom han inte har särskilt goda minnen från den ö som han föddes och växte upp på.

Redan här inleds den dystra tonen som genomsyrar hela boken och jag blir smärre deprimerad över att läsa om karaktärernas bakgrundshistoria och hur de nu som vuxna människor fortfarande bär med sig det tungsinne som har förföljt dem i hela sitt liv.

Inte blir jag på bättre humör av att boken till nittio procent utspelar sig i det förflutna, men May ska i alla fall ha cred för att han valde att inte kursivera dessa oändligt långa kapitel för då hade jag aldrig mäktat med att läsa ut boken.

Om jag skulle ha haft någonting att säga till om så skulle May ha låtit händelserna ta sin början strax innan de fick sitt slut.

En del av mig förstår att May behövde skriva boken på just det här sättet och med tanke på kritikernas hyllningskår valde han minst sagt ett vinnande koncept.

Och det får jag acceptera men jag hoppas att Macleod har gjort upp med sitt förflutna i Lewis Man så att jag då äntligen kommer att få möta honom i sitt rätta element.

Vi ses igen i nutid Macleod!

I filmklippet nedan berättar själv om boken som har rönt så stora framgångar:

 

Till sist en liten varning: Svarthuset innehåller mycket detaljerade beskrivningar av fågelslakt (av havssulan) och dom du är det minsta känslig mot sådant bör du inte läsa den här boken.

Bokfakta:

Författare: Peter May
Titel: Svarthuset
Originalets titel: The Blackhouse
Utgivningsår: 2013
Förlag:
Översättare: Charlotte Hjukström
Antal sidor: 363
Källa: Förlaget
Serie: Isle of Lewis-trilogin (del 1)
Betyg Rating: ★★☆☆☆

 

Comments

  1. tom andersson says:

    Jag håller med dig. Kunde gott ägnat tiden åt andra saker än denna bok – och ändå läste jag ut den. Underligt! Kanske var det beskrivningen av den absurda fågeljakten/slakten som ändå ryckte tag i mig i all sin motbjudande förskräcklighet.

    /Tom

  2. Nej men är det sant! Har precis läst ut den och fullkomligt älskade den! Mörk och vacker och tyckte nästan bäst om barndomsskildringarna. Tänk vad roligt att man kan tycka så olika ibland 😀
    Lingonhjärta recently posted..Lite smått lyrisk kanske?

  3. Jag är riktigt nyfiken på den här boken och din recension gjorde det egentligen bara värre 🙂
    Monika recently posted..Efterlängtad bok och några till

    • Hmmm, hur ska jag tolka det?
      Ska i vilket fall bli spännande att se vad du tycker när du har läst den 🙂

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge