Recension: The House at Sea´s End av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: The House at Sea´s End
Utgivningsår: 2011
Förlag: Quercus
Antal sidor: 353
Källa: Förlaget
Intresse: Kriminalroman, serie, arkeologi, deckare
Andra titlar i serien: Flickan under jorden, Janusstenen
Betyg [Rating:4/5]

OBS! Boken släpps inte i Storbritannien förrän i januari 2011 och med anledning av detta vill jag bara försäkra er om att jag har författarens tillåtelse att publicera recensionen redan nu.

Det här är den första av Elly Griffiths böcker som jag läser på engelska och det var en ren fröjd för såväl själ som hjärta. Det svenska språket må vara mitt modersmål men jag börjar mer och mer luta åt att böcker skall läsas på originalspråket i den mån det bara är möjligt!

Miljön är ovanligt kuslig i The House at Sea´s End. Bara tanken på att bo på ett ställe där hus och land försvinner rakt ner i sjön gör mig mörkrädd. Tänk er själva att varje dag vara tvungen att inventera vad erosionen har ställt till med under natten!  Som om inte det vore nog är det ständigt mörkt, kallt och just när det är som mest spännande rasar en snöstorm som tvingar människorna att stanna precis där de för tillfället befinner sig …

Ett arkeologiskt team håller som bäst på att kartlägga erosionen längs norra Norfolk kusten när de hittar sex begravda kroppar vid Broughton Sea´s End. Ruth Galloway och Harry Nelson kallas till platsen för att ansvara för varsin del av utredningen: Nelson ger sig i kast med att hitta den som begravde dem medan Galloway koncentrerar sig på att ta reda på hur länge de har legat där och vilken nationalitet kropparna har. Trots att de jobbar mot samma mål är de noga med att värna om sin personliga integritet och de undviker att komma alltför nära varandra. Men det betyder inte att de inte försöker uppehålla sig i varandras yttre sfär om det bara är möjligt.

Galloway slits mellan att vara den perfekta ensamstående mamman som så gärna vill kunna kombinera mammarollen med arbetslivet men som allt som oftast kommer på sig själv med att säga ”Can I ask… would you mind … you´ve saved my life … you´re a star.” Nelson vill spendera tid med sin ”andra familj” men stoppas, dels av Galloway, men också av sitt extremt dåliga samvete gentemot sin fru Michelle och deras två döttrar.

Galloway och Nelson tillsammans med den något exentriske Cathbad är några av det mest underbara ”människor” man kan stifta bekantskap med, och som vanligt är det just karaktärerna och inte intrigen i sig som för handlingen framåt. Detta gör Griffiths helt unik. I normala fall skulle jag aldrig säga att jag nästan gör mig lik om vem mördaren är men i Griffiths böcker är det faktiskt så då jag har andra viktigare saker att koncentrera mig på. Det är Galloway och Nelson jag vill ha och jag kan aldrig få nog!

Till sist måste jag bara nämna bokens sista meningen som minsann inte går av för hackor: Det är en cliffhanger av den högre skolan. Gissa om jag tycker att Elly ska skynda på lite med fortsättningen?!