Whodunit vs Whydonit

Jag läste en intressant artikel på allehanda.se där Egon Sundlöv ondgör sig över filmen Kommissarie ; The case of the copycat murderer.

Det han främst klankar ner på är att Anna Travis undersöker mordplatsen i snäv kjol och högklackade skor. Dessutom har han oerhört stora problem att acceptera att mördaren är känd för tittaren redan från första början då han tycker att ”det är alldeles för lätt”.

Jag håller inte med honom. Filmen han nämner är densamma som gick som på tv 4 för en tid sedan. Jag gillar Anna Travis och jag hade gärna sett fler avsnitt av tv-serien som är baserad på Lynda La Plantes böcker.

De som är vana läsare av deckare är medvetna om att det finns åtminstone två olika sätt att berätta en deckarintrig på.

Oftast är deckare – såväl i bokform som i film/tv-serier – skrivna på ett sådant sätt att ett mord begås och därefter är det upp till författaren eller regissören att delge läsaren alternativt tittaren med små ledtrådar för att så småningom avslöja vem som är mördaren. Det här sättet att berätta kallas för Whodunit.

En del författare – som i det här fallet – väljer i stället att redan från början avslöja vem mördaren är och allt eftersom berättelsen fortskrider blir läsaren eller tittaren serverade ledtrådar till mördarens motiv. Med andra ord handlar det här om berättartekniken Whydonit.

Personligen har jag inga problem med någon av dessa två tekniker. Så länge boken är välskriven köper jag det mesta. Gör du?

Comments

  1. Tack så mycket =) Ja, det är ett rekord för mig iallafall. Fast det är lite smått jobbigt och förvirrande.
    Sara Donati har skrivit Into the wilderness, som jag för övrigt tycker att du ska kolla upp eftersom du gillar Diana Gabaldon.
    Döden är en man är skriven av Per Lindeberg och Catrine och rättvisan är skriven av Hanna Olsson. De handlar båda om mordet på Catrine da Costa, men tar upp det ur två olika synvinklar. Spännande!
    Appetite for destruction är Steven Adlers (första trummisen i Guns n´Roses) självbiografi och Skuggbiblioteket är skriven av Mikkel Birkegaard.
    Stéphanie recently posted..Parallelläsning

  2. Du är så duktig, Annika och jag håller med om allting du säger.

    Eller… inte när du inte gillar böcker som jag gillar.

    Men i det här fallet håler jag med. 🙂

    Vi pratade om något liknande på lunchen. Någon sa att de inte skulle kunna läsa bara en typ av bok. Varpå jag menade att deckargenren i dag är så bred och varierande att den erbjuder gott om omväxling.

    Sedan kan man ju få ha sina preferenser. Och till exempel inte gilla kursiva mördare.

    • Annika says:

      Är jag? Så roligt att du tycker det 🙂

      Jag har faktiskt ändrat inställning till kursiva mördare. Eller kursiv skrift över huvud taget då jag har insett att det är slöseri med energi eftersom jag inte kan ändra det som författaren har skapat. MEN om dessa partier inte tillför någonting till historien så gör jag det enkelt för mig och bläddrar helt sonika förbi dem 🙂

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge