Jag avgudade Beatles i allmänhet och John Lennon i synnerhet när jag var liten, och det är en kärlek som fortfarande håller i sig. Ibland faller jag i någon nostalgisk koma då jag bara måste lyssna på de låtar som betydde så otroligt mycket för mig när jag växte upp.
Vår kärlekshistoria är egentligen ganska märklig och på intet vis självklar. Det normala är väl att många kulturella anlag överförs via modersmjölken och/eller generna: pappa älskar jazz (gud bevare mig), mamma tyckte om två (!) artister: Elvis Presley och AC/DC (ja, det är faktiskt sant och det sistnämnda är jag verkligen glad för), syrrans musiksmak är något svårbestämd, brorsan är ett stort fan av AC/DC och annan hårdrock med sina rötter i det ljuva 80-talet. Sist men inte minst har vi då jag som precis som brorsan älskar hårdrock OCH Beatles, (jag har t.ex. sett filmen Help ett 50-tal gånger och för några år sedan kunde jag samtliga repliker utantill). En kärlek som har smittat av sig på min dotter Desirée som plötsligt en dag spelade min favoritlåt Twist and shout på hög volym i sitt rum:
Jag blev förvånad, men mest av allt blev jag oerhört glad över att åtminstone en till i familjen har upptäckt det som jag själv upptäckte redan 1977!
John Lennon mördades den 8 december 1980 och det är ett sådant där klassiskt datum som jag minns som om det vore i går. Morgonen därpå var jag och min bror i vardagsrummet där vi såg videon till Paul McCartneys minst sagt idiotiska låt Temporary secretary:
(Detta är inte videon i fråga men ni får i alla fall en chans att lyssna på låten … Hujedamig…!) Vid den tidpunkten hade vi inte en aning om vad som hade hänt utan vi förberedde oss som vanligt för att gå till skolan. Helt plötsligt kom vår mamma in i vardagsrummet och att någonting hade hänt stod utom allt rimligt tvivel. Hon tvekade länge innan hon sade: “Annika, jag har tråkiga nyheter. På nyheterna säger de att John Lennon mördades i går kväll av en kille som heter Mark Chapman.” Naturligtvis trodde jag till en början att hon ljög men när det väl gick upp för mig att hon talade sanning så grät jag och med tanke på hur många tårar som kom så förmodar jag att några även tillägnades Bon Scott som dog den 19 februari samma år (visserligen för egen maskin men jag sörjde honom ändå):
Som en del i “sorgearbetet” köpte jag boken John Lennon 1940-1980 av Ed Naha. Syftet var att försöka förstå varför den då 25-årige Mark Chapman såg sig nöd och tvungen att sätta flera kulor i sin stora idol bara för att John Lennon hade skrivit sin autograf på skivan Double Fantasy. Naturligtvis går det inte att sätta sig in i hur en psykiskt störd man tänker och med facit i hand: Vad spelar det egentligen för roll? John Lennon dog bara några minuter efter att han hade fått motta fyra skott i ryggen (!)
Yoko Ono firar datumet med att ge ut en något avskalad version av just den skivan. Se Yoko Onos hyllningsfilm till sin make här.
Ja, det är något speciellt med Beatles! Jag var inte riktigt född när Lennon dog, men jag gillade beatles i alla fall. Har nog också till del mina föräldrar att tacka för det 🙂
Frida recently posted..Det är så lite som krävs för att jag ska bli glad!
Gammal är äldst brukar man väl säga? 🙂
Jag är också en stor Beatlesfantast. 60-talsmusik överhuvudtaget verkar vara i harmoni med mina hjärtslag.
Jag var också väldigt förtjust i Double Fantasy även om jag hoppade över alla Yoko Ono-sångerna. 😮
Men jag har inget minne av var jag skulle befunnit mig när jag fick veta att John Lennon skjutits. Jag har ett tydligt minne av var jag var när jag insåg att Palme skjutits och även 9/11 men det är nog de enda händelser hittills som satt sig på det sättet.
Katarina recently posted..Skomakaren eller hembakat
Jag minns inte vad jag gjorde när Olof Palme mördades men jag kan mycket detaljerat redogöra för de två övriga händelserna. Märkligt egentligen hur vissa saker etsas fast i en.