Expressen har valt bort korrekturläsare. Följande kommer att hända om fler väljer att gå samma väg

Den 9 november 2011 ställde Annelie Expressens kvalitetsblogg mot väggen genom att ställa frågan:

” Varje gång jag läser artiklar i tidningen så  visar sig felskrivningar. Ibland får jag läsa om igen för att förstå vad det ska stå.
Men på grund av fel får man ibland gissa. Detta förstör nöjet med läsningen.
Kanske är det dags för korrekturläsning och en redaktion utan ordblinda journalister?”

Lotta Cramne, Expressens språkvårdare, besvarade frågan på följande vis:

”Hej, Annelie. Du har rätt, ibland misslyckas vi. Det kan bero på slarv eller  okunskap, eller på den kollektiva, redaktionella ordblindheten som slår till ibland. Men vi har ambitionen att ha en så felfri tidning som det bara går när man producerar runt 1 000 artiklar per vecka. En dröm vore en stor grupp textgranskare med öronproppar och kritiska glasögon som koncentrerat läser allt – som  det var förr. För 20 år fanns här ett tjugotal  korrekturläsare – i dag ingen.
Men var säker på att Expressen satsar på kvalitet ändå. Att ta in rättelser i tidningen är  ett sätt att få upp felen på dagordningen.
Vi läser igenom alla texter innan de publiceras. Vi utvecklar vårt rättstavningssystem. En nygjord mätning visar att vi sänkt antalet fel jämfört med för ett år sedan.
Jag upplever ett stort intresse för språkfrågor och språkriktighet på redaktionen – men vi kan förstås alltid bättra oss!”

När jag skriver det här inlägget är det den 16 juli 2012 och efter att ha skummat igenom ett par artiklar så är det lätt att konstatera att inte särskilt mycket har hänt.

Under rubriken Zlatans övergång till PSG startar ny cirkus står bl.a. följande: PARIS. Zlatans förväntade övergång till Paris Saint-Germain har satt i gång en stor transfercirkus i fotbolls-Europa. Andra storklubbar som Milan, Manchester City och Arsenal måste se sig om efter nya spelare. – Det blir som en dominoeffekt när så här stora stjärnor byter klubb, säger agenten Patrick Mörk. I dag sägs affären mellan Paris Saint-Germain och Milan bli klar, och Zlatan Ibrahimovic byta italienska Serie A mot franska Ligue 1 […].

Inga stora fel visserligen eftersom man förstår vad journalisten vill säga, men en extra genomläsning hade inte skadat för att eliminera de små, men ack så förargliga felen som finns. Men när artikeln fortsätter med ”Storklubbarna måste ersätta sina bästa spelare för att hålla sig kvar i toppen, så enkelt är det. De flesta är väldigt väl förberedda på sådana situationer, och de riktigt stora har haft mycket bra koll på ersättare under flera” så blir det genast mer komplicerat. ”Under flera” vadå kan man fråga sig?

Bara en bit längre ner finns följande rubrik: Kalle Moreaus på scen – då slog blixten ned, vars tillhörande artikel gör gällande att Leif Eriksson var helt tagen av regnovädret i Malugn. Jag vet att många, ja kanske till och med de allra flesta, inte ens skulle reagera på felstavningen, men jag klarar inte av att förbise sådana här misstag utan jag läser det som faktiskt står och inte det som jag vet ska stå. Lotta Cramne skrev att ett sätt för Expressen att värna om kvaliteten är att ta in rättelser i tidningen. Jag vet inte vem hon lurar mest egentligen: sig själv eller läsarna? Jag skummar igenom tidningen på nätet varje dag och än har jag inte sett en enda artikel som har ordet ”rättelse” i rubriken. Fast det är klart, om de skulle börja publicera rättelser så skulle det relativt snabbt inte finnas utrymme för att ta in nya artiklar då i stort sett samtliga artiklar är mer eller mindre dåligt skrivna. Jag förstår att det måste gå snabbt i tidningsvärlden, inte minst med tanke på att det gäller att vara först med det senaste, men jag kan inte tänka mig att de extra minuterna det tar att korrekturläsa en kortare text skulle göra någon revolutionerande skillnad nyhetsmässigt. Däremot skulle de absolut ha en positiv inverkan på läsarnas förtroende och läsglädje och vad vore en tidning utan läsare? 

Vidare skrev Cramne att de har sänkt antalet fel i jämförelse med för ett år sedan. Med tanke på hur många fel tidningen innehåller i dag så vågar jag inte ens tänka på hur artiklarna såg ut 2010.

Expressen kontra förlag

Jag tänker dock inte låta Expressen ensam bära hundhuvudet för dåligt korrekturlästa texter. Tyvärr är detta även alltför vanligt i bokvärlden. Många är de gånger då jag har stött på böcker

• där en karaktär har bytt namn och/eller kön på en och samma sida
• där en brun bil  plötsligt har blivit grön
• där upprepningar helt har tagit över
• där illa uppbyggda meningar har blivit något så när begripliga först efter flera genomläsningar
• osv.
• osv.
• osv.

Jag undrar om förlagen är medvetna om hur frustrerade och irriterade läsarna blir över sådana här ”misstag”, och har de förstått vad den negativa kritiken gör för en boks konkurrenskraft på marknaden? Och om de har förstått, varför gör de i så fall ingenting åt det?

Strindbergs stjärna av Jan Wallentin

Det mest skrämmande exemplet för hur hemskt det kan bli är Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. Boken släpptes 2010 och den genererade författaren ett miljonbelopp innan boken ens hade tryckts. Vart man än vände sig så var boken och författaren där, och även om jag brukar vara en aning reserverad när en bok skrivs upp på det här viset så kunde jag inte låta bli att bli nyfiken. Så fort den hade släppts lånade jag hem den, men gav upp redan efter 52 sidor. Jag kan inte säga någonting om handlingen eftersom det enda jag kunde tänka på var hur Wallentin fullständigt slaktade språket: Han har helt enkelt noll koll!

Vad som är än mer upprörande är att förlaget Albert Bonniers helt verkade ha valt bort att anlita en korrekturläsare.

Jag sågade den här boken, och jag var långt ifrån ensam. DN:s recensent Jonas Thente avslutar sin recension på följande vis” Kunde man inte ha kostat på sig en korrekturläsare? Å andra sidan kan man trösta sig med att samtliga översättningar av denna mysterieroman kommer att bli bättre än originalet. Det är bara att instämma för sämre än så här kan det bara inte bli, och jag är absolut övertygad om att Strindbergs stjärna aldrig skulle ha sett dagens ljus, i alla fall inte i sin ursprungliga form, om inte hypen kring den hade varit.

Nedan följer några korta utdrag från sidan 12 så att ni själva får chansen att avgöra kvaliteten på Wallentins verk:

”[…] Kanske var det början på ett flera kilometer långt system av orter och schakt – utan någon skiss eller karta var det omöjligt att veta. Men enligt Dykedivers bilder skulle den leda någonstans där det var torrt nog att stå med utsläppt hår.”

”Han kunde inte se särskilt långt in med pannlampan i den mörka passagen. Men ljuset var alldeles tillräckligt för att visa den gula neoprenremsa som angav att Dykedivers hade tagit denna svåra väg. Tunna kvinnokroppar, och de hade varit flera, kunde hjälpa varandra. Själv var han som alltid ensam, och skulle inte ens ha plats nog att vrida sig runt om det skulle bli bråttom ut.”

”Erik lät handsken stryka längs med den frostiga malmen, och hängde tyngdlös.”

Slutsats

Hypen kring Strindbergs stjärna och Jan Wallentin var enorm före och strax efter lanseringen, men därefter har det varit tyst. Oroväckande tyst. Nu säger jag inte att Wallentins förlag, Albert Bonniers, inte hade ett finger med i bokens ljumma mottagande, men den som får ta den största smällen är ändå författaren själv. Hans trovärdighet har minst sagt fått sig en törn och jag kan med säkerhet säga att han kommer att behöva arbeta extremt hårt för att någonsin kunna ge ut en bok igen. I alla fall en bok som kommer att bli läst.

Min fasa är att fler författare kommer att följa i Jan Wallentins spår om förlagen eller andra textproducerande medier väljer att ta efter Expressens, och i det här fallet även Albert Bonniers, tilltag.

Snälla, låt inte detta hända!