Författare: James Ellroy
Titel: Den svarta Dahlian
Originalets titel: The Black Dahlia
Utgivningsår: 1990
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 406
Källa: Biblioteket
Intresse: Hårdkokt deckare
Betyg [Rating: 1/5]
Boken inleds med en evighetslång introduktion där Buch Bleichert och Lee Blanchard möter varandra i boxningsringen för att sedan, till slut, bli kollegor i samband med det brutala mordet på Elizabeth Short.
Boxning är för mig den mest meningslösa sporten som finns. Fullvuxna människor slår varandra sönder och samman och när den ena ligger i en blodig hög då jublar den andra och sträcker armarna i skyn. Så även i Den svarta dahlian och därifrån och till det bittra slutet stegras bara våldet till det bittra slutet.
Det här är en bok som nog får sägas tillhöra den hårdkokta deckaren och det är minsann ingen merit.
Med detta antar jag att min tidigare fråga angående James Ellroy har fått sitt svar: Hans böcker lyftes fram på boksnurran för att rädda dem från bokbålen. Jag känner mig lite deppad att jag bidrog till denna räddningsaktion.
![James Ellroys dystra livsberättelse [Recension]](https://i0.wp.com/alkb.se/wp-content/plugins/related-posts-by-zemanta/static/thumbs/17.jpg?resize=150%2C150)
Ha ha! Som vanligt tyckte vi olika. Jag tyckte boken fångade tidsperioden på ett utmärkt sätt, och upplevde boxningen som en del av detta. Och visserligen har jag svårt för de mer hårdkokta deckarna men just den här vill jag minnas att jag tyckte hade både djup och var välskriven.
Men det var länge sedan jag läste den, det var det. Kanske skulle jag bedöma den annorlunda nu när jag har fler böcker under bältet att jämföra med.
Varför blir jag inte förvånad?? 🙂