Namnet Helen Weeks klingade en aning bekant när jag läste baksidestexten till Så gott som död av Mark Billingham, men det var först när hennes döde make Paul och en viss busshållplats nämndes som jag kunde placera henne. Hon var en av huvudkaraktärerna i Billinghams utmärkta bok In the Dark som jag uppmanar alla att läsa.
Då gav hon sig ut på en livsfarlig jakt efter sanningen, nu har hon tagits som gisslan, av en förvisso ovanligt omtänksam gisslantagare, men som är i ett desperat behov av svar på vad det var som egentligen hände när hans son dog i fängelset. Den enda som kan rädda dem från en total katastrof är Tom Thorne.
Mark Billingham spiller ingen tid på oviktiga detaljer utan här står två saker i fokus: Amins död och gisslandramat. Läsaren får en djup inblick i hur Helen Weeks och hennes medfånge Stephen Mitchell mår, vad deras gisslantagare har för sig och i vilken sinnesstämning han är samt ett väl dokumenterat utredningsarbete som Thorne tar oss igenom på ett om än snabbt men betryggande sätt.
Så gott som död har ett högt tempo, humor (jag blir så glad när det visar sig att åtminstone någon är en än större dumbom än jag när det kommer till matematik), spänning, mystik, sorgliga människoöden och åtminstone en urkorkad och urjobbig karaktär: gisslanförhandlaren Sue Pascoe. I say no more!
Det är inte ofta jag förespråkar att man ska läsa böcker i ordning men när det kommer till Mark Billinghams böcker om Tom Thorne så gör jag faktiskt det. Serien börjar med Sömntuta som är en av mina favoritböcker!
Hör Mark Billinghams egna ord om Så gott som död:
Andra bloggar om Så gott som död: Kate Reader Diversifierad, Dast Magazine & Bokparet.
Bokfakta:
Författare: Mark Billingham
Titel: Så gott som död (sponsrad länk)
Originalets titel: As good as dead (sponsrad länk)
Utgivningsår: 2011
Förlag: Minotaur
Översättare: Gunilla Roos
Antal sidor: 403
Källa: Förlaget
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Tom Thorne (del 10)
Betyg [Rating:4/5]
Vad intressant. Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha tyckt att den kvinnliga gisslansförhandlaren var urkorkad och urjobbig. Visst var det lite skumt att hon inte misstänkte vissa saker, men de som var jobbiga tyckte jag var de som tryckte på för att få gå in med våld.
Och Dave Holland var väl lite extra irriterande också?
Jag skulle hellre sett en bok där Helen Weeks och Thorne jobbade på ett fall tillsammans. Men det kanske kommer.
Det ska bli spännande att se vad det blir av med Thorne framöver.
Kul iallafall att du behåller Billingham på favoritlistan. 🙂