Recension: Den svarta löparen av Kristina Appelqvist

För någon vecka sedan fick jag ett mejl av ”min” bibliotekarie som frågade om hon skulle lägga undan Kristina Appelqvists senaste deckare till mig. Jag som aldrig hade hört talas om författaren sa som det var och det slutade med att hon lade undan alla fyra åt mig. Vad säger ni om den servicen?

Nyfiken som jag är åkte jag dit för att undersöka om Appelqvist möjligtvis kunde vara någonting för mig. Efter lite klämmande och kännande på böckerna gick det som det alltid brukar gå när jag besöker biblioteket: jag kom hem med så många böcker att jag knappt ens orkade bära dem från parkeringen och in i lägenheten.

Därefter tog det dock ett tag innan jag gjorde slag i saken och plockade ned Appelqvist från bokhyllan.

Men nu är det gjort!

Den svarta löparen är den första delen i serien om Emma Lundgren och Filip Alexandersson, och det är en såväl lättläst som lättsmält historia. Med det sagt skulle man kunna tro att det är en sågning på gång, men så är det inte alls.

Jag gillar att det är en universitetsrektor och en polis som innehar de största rollerna i boken, eftersom det känns som en fräsch och trevlig mix.

Dessutom tycker jag att det är kul att handlingen utspelar sig i och omkring Skövde även om jag aldrig har satt min fot där själv. Välkända orter är detsamma som hög igenkänningsfaktor, men hur spännande är det egentligen? Nej, jag tycker att det är betydligt trevligare och intressantare att få besöka platser man aldrig tidigare har besökt, eftersom det okända kittlar min vetgirighet och nyfikenhet lite extra.

Vad jag däremot inte gillar är att Appelqvist verkar ha sneglat en aning för mycket på Camilla Läckberg och hennes sätt att skriva.

Vad är det första som möter en? Jo, ett kapitel skrivet i kursiv stil, och tyvärr är detta ingen engångsföreteelse, utan denna berättar”teknik” återkommer med jämna mellanrum boken igenom, och man behöver inte vara Einstein för att förstå vem det är som får göra sin röst hörd i dessa partier. Jag kan förvisso inte längre skylla på att jag ser för dåligt för att läsa långa texter skrivna i kursiv stil, men jag kommer aldrig att kunna förlika mig med att författarna känner sig tvingade att använda detta förmätna typsnitt för att särskilja mördarens tankar/erfarenheter från övriga karaktärers. Det finns andra sätt, och härmed uppmanar jag alla författare att närstudera hur bl.a. Ann Rosman gör när hon t.ex. låter händelserna träda tillbaka i det förflutna.

Jag tycker att det är en ära att få lära känna nya karaktärer att antingen älska eller hata. I Den svarta löparen får man tyvärr varken uppleva det ena eller det andra, eftersom man inte får komma någon av karaktärerna särskilt nära. Här ges bara en generell bild av var och en, vilket jag tycker är oerhört synd. Visserligen är det här bara första boken i en serie som redan har kommit en bit på väg, men skickliga författare (Peter James t.ex.) brukar kunna så ett frö som inte lämnar läsaren någon ro förrän man får återse den karaktären igen.

Till sist är det alltför uppenbart vem som kommer att fatta tycke för vem, och slutet är på tok för romantiskt för min smak. Jag hoppas dock att Appelqvist har ett och annat ess i rockärmen när det gäller just den här romansen, för annars kommer vår relation att ta slut efter Den som törstar, som jag faktiskt precis har börjat läsa.

Bokfakta:

Författare: Kristina Appelqvist
Titel: Den svarta löparen
Utgivningsår: 2009
Förlag: Alfabeta
Format: Inbunden
Antal sidor: 299
Källa: Biblioteket
Intresse: deckare, kriminalroman
Serie: Lundgren & Alexandersson (del 1)
Betyg [Rating:2/5]