Assar Anderssons filmraket – del 11

Sommarraketen som gör dig glad

Denna räknas som en av de bästa inom sin genre och ses som ett mästerverk av konnässörer. Filmen innehåller all slags humorteknik – verbala- och icke verbala troper, samt verbal- och icke verbal humor.

Dessutom är skådespelarprestationerna i världsklass.

I denna filmproduktion ser vi världens mest ansedda komiker (den enda som saknas är slapstickskomikern Jim Carrey). En rollista med Chris Elliott, Randy Quaid, Woddy Harrelson och Bill Murray kan inte bli annat än succé.

I USA gick filmen upp på biograferna den 4 juli alternativt 19 juli (tvistade meningar) 1996 och skrattsalvorna dånade i de fullsatta salongerna. De sägs att två biobesökare fick andnöd när de kiknade av skratt. En av dem ska ha avlidit i biosalongen.

Men oavsett uppdiktad historia i goodwillskapande syfte eller sanning med den döde biobesökaren så är filmen en fröjd. Allt bröderna Farrelly tar sig för blir publikframgångar.

Eftersom jag själv inte är ett större fan av komedier så såg jag inte filmen förrän så sent som 2006. Men även om jag inte har studerat lingvistisk humorforskning och är en beundrare av komedier och har någon gedigen referensram till humoristiska produktioner så förstår jag att detta är bra. Skrattparoxysmerna ville inte ta slut.

Om det nu i ärlighetens namn finns någon i detta avlånga land som inte redan listat ut vilken film det är så är veckans sommarraket Kingpin. Manus står Mort Nathan (Boat Trip) och Barry Fanaro (Men in Black II) för.

Producenter är Brad Krevoy, Bradley Thomas och Steven Stabler. Originalmusik Freddy Johnston. Och som ovan nämnt är Kingpin i regi av bröderna Bobby och Peter Farrelly (Dum & dummare, Den där Mary, Mina jag & Irene, Fäst vid dig och ett dussin filmer till, samtliga succéer).

Bröderna fick fria tyglar i Kingpin och 27 miljoner dollar att använda sig av vid sitt skapande.

Kuriosa:

Vem är då dessa fantastiska komiker som bröderna Farrelly lyckas förena i en och samma produktion.

Vi börjar med Randy Quaid. Han har medverkat i otaliga succéer (Midnight Express, Ett päron till farsa, Next Door, Days of Thunder, Independence Day, Brokeback Mountain). Men det var då det. I dags datum är det sämre ställt med honom.

I dag lever han och hans hustru Evi Quaid som anarkistiska själar och är i tron att de är jagade av en hemlig sekt vid namn Hollywood star whackers som tror sig besitta en högre insikt i det gudomliga än andra religiösa inriktningar. Sekten är ute efter att döda dem. Sekten ska bland annat ha dödat Kurt Cobain, Heath Ledger och Michael Jackson.

2008 hamnade den storväxte Randy i klammeri med rättvisan efter att ha kränkt några kollegor under en filminspelning. Året efter anklagades Randy och Evi för att ha smitit från en hotellnota.

År 2010 greps paret Quaid för att utan medgivande från ägarna ha bott i en fastighet som de tidigare varit ägare till. De släpptes mot borgen. Men i stället för att infinna sig vid rättegången begav de sig iväg till Kanada där de har levt som flyktingar från den illuminati-liknande sekten Hollywood star whackers.

I dag är Randy och Evi tillbaka i USA och något sånär civiliserade (i alla fall inte längre jagad av lagens långa arm). Och kanske deras beteende förvånade många men ibland vill man bara bort från det många gånger så trista, andefattiga och innehållslösa ekorrhjulet där konsumtion och bekräftelse verkar vara postamentet till existens. Makarna Quaid försökte säkert bara hitta ett högre andligare plan än det som vi andra besynnerligt nog i de flesta fall är tillfreds med under en hel livsstil.

När det kommer till Woddy Harrelson finns det mycket att säga om honom. Inte minst inom det konstnärliga.

Från att ha spelat den intelligensbefriade Woody Boyd i teveserien Skål till iskalle Carson Wells i mästerverket No Country for Old Men till Tallahassee i Zombieland till Haymitch i dystopin The Hunger Games är Woddy Harrelson en av Hollywood mest populära skådisar. En komiker som blivit en karaktärskådespelare på gamla dar.

Bill Murray är också ett namn som är förknippat med succé. Dessutom är han god vän med Jesper Parnevik. Och vem minns inte när golfintresserade Bill gästade Sverige och Parnevik och medierna skrev om att Bill blivit stoppade av polisen för att ha kört golfbil berusad utanför en 7-Elevenbutik i Stockholm? Bill blev belagd med handklovar och fick tillbringa hela natten på polisstationen. Ett mycket skämmigt tilltag av den svenska polisen och en skamfläck för oss svenskar eftersom det senare kom fram att Bill bara flyttat bilen ett tiotal meter. Ett fordon som har en maxhastighet på 25 km/h och får köras med förarbevis för terrängskoter. Vi kan väl nöja oss med att säga, typiskt den svenska polisen.

Och sedan har vi den fenomenale Chris Elliott, skådisen jag alltid förväxlar med Daniel Stern (Ensam hemma).  Chris Elliott är son till ganska nyligen avlidna (2016) komikern Bob Elliott. Chris är en av många underskattade komiker.

I Kingpin spelar också Vanessa Angel (som jag personligen haft förmånen att nätprata med) som vid sexton års ålder upptäcktes av en modellagent på ett kafé i London och blev signad av världens mest kända modellagentur – Ford Models, grundare Eileen Ford. Vanessa har prytt omslagen på alla de stora modetidningarna, bland annat Cosmopolitan och Vogue.

Handling:

Roy Munson, spelade av Woody Harrelson, spåddes som barn en lysande framtid inom bowling men som många andras drömmar infriades den aldrig. Inte minst därför att han gör det stora misstaget och ger sig i slang med Ernie McCracken, gestaltad av Bill Murray.

Efter att Ernie övertalat Roy om att de ska göra en vadslagning med mindre trevliga bowlare slutar det med att Roy mister sin ena hand.

Många år senare upptäcker Roy en bowlingtalang vid namn Ishmael Boorg, spelad av Randy Quaid. Kruxet är att Ishmael är medlem av den djupt troende Amish-rörelsen. Men skam den som ger sig.

Rollista:

Bill Murray (Lost in Translation, Ghostbusters, Tootsie, The Lost City, Måndag hela veckan), Randy Quaid (Ett päron till farsa, Det hårda straffet, Midnight Express, Days of Thunder), Woddy Harrelson (Natural Born Killers, No Country for Old Men, White Men Can’t Jump), Chris Elliott (Måndag hela veckan, Den där Mary, och teve-serien How I Met Your Mother och Kungen av Queens) och så undersköna Vanessa Angel (Hansel & Gretel, och ofantligt många teveserier bland annat Baywatch och Konstig vetenskap).

I orkestreringen ser vi också William Jordan (Buddy  Holly – en rocklegend ), Richard Tyson (Dagissnuten), Lin Shaye (Insidious), Zen Gesner (Mina jag & Irene,  Dum &  dummare), Danny Greene (Min stora kärlek. Hands of Steel, Elvira, mörkrets härskarinna), Rob Moran (You’re Next, Dum & dummare, Hall Pass, Min stora kärlek, Mina jag & Irene), Prudence Wright Holmes (En värsting till syster, In Dreams, My Own Love Song).

Varför blev då Kingpin en sådan succé?

Som redan nämnt förträffliga skådespelarprestationer av samtliga men också utmärkta backstories (karaktärerna, inte minst Roy Munson och Ishmael Boorg, har en egen livshistoria, vilket gör dem trovärdiga).

Ja, samtliga karaktärer som innehar större roller i filmen har en livshistoria. Och det är svårt att fläta in i en berättelse, bok som film, utan att det bromsar upp allt för mycket eftersom man samtidigt också ska framåt i berättelsen. Ett knep är att man använder sig av stereotyper, exempelvis att en storbystad blondin är mindre smart än en brunett men får fler killar på fall. Men många gånger är det inte tillräckligt. Tittaren vill bekanta sig djupare med karaktären.

Som tittare vill man möta karaktärer med unika särdrag samtidigt som deras egenheter ska vara realistiska. Och backstoryn är karaktärernas referensram (värderingar, trostillhörighet, erfarenheter och upplevelser).

Att bröderna Farrelly fått tittarna emotionellt engagerade visas tydligt när det går mindre bra för Munson. Man känner medlidande för honom samtidigt som man kan tycka att det är rätt åt honom eftersom han själv är småslug och beräknelig, men ändå inte på ett elakt vis.

När det kommer till Ernie, som är betydligt mer beräknelig än Munson, blir man inte heller allt för arg på honom eftersom allt han tar sig för görs med charm.

Samtliga karaktärer känns trovärdiga i filmen och kompletterar varandra. Det den ena personen saknar har den andra och vice versa. Samtliga har också en egen vilja. Dessutom är karaktärerna flerdimensionella.

Karaktärernas uppträdande stämmer också in med deras drivkrafter som i fallet Munson som till varje pris vill vinna trofén han gick miste om när han blev av med en hand. Och att Ernies beteende överensstämmer med hans motiv är uppenbart. Han vill komma framåt så enkelt som möjligt, helst på andras bekostnad.

Och karaktärsegenskaperna är betydande för att vi ska kunna identifiera oss med dem. Ser man ut som Munson och beter sig som han gör så kan man inte bo drägligt och ha intelligenta och högutbildade vänner. Att han sedan, i slutet av filmen, vinner vackra Claudias hjärta är för filmens premiss. Att oavsett hur du ser ut men har ett stort hjärta så kommer du i slutändan att bli rejält belönad. Berättelsen (premissen går oftast via huvudpersonens öde) har bevisat premissen.

Nu var det några år sedan jag såg filmen och kan minnas att jag bara saknade en sak i filmen och det var varför Ernie blivit så elak. Att det inte fanns någon backstory varför han blivit som han blivit. Men kanske man kan födas elak och beräknelig? Eller så får jag helt enkelt titta på filmen igen.

Trevlig midsommar.

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge