Assar Anderssons filmraket – del 8

Sommarraketen som gör dig glad

Vi har alla sett filmen. Och vi älskar den. Den är kult. Men den är inte bara en nostalgisk tillbakablick till 50-talet utan när vi ser den flyttas vi sextitalister mentalt tillbaka i tiden då vi var tonåringar. Och jag är glad för att jag denna gång slipper lägga ner allt för mycket tid på research. Detta är en film och en orkestrering som jag kan på mina fem fingrar.

Efter två dundersuccéer befäste John Travolta sin ställning som årtiondets (jag vågar förebåda århundradets) största och mest kända skådespelare. Aldrig tidigare har en skådespelare intagit en sådan särställning i filmvärlden.

Namnet Travolta blev känt över hela världen. Ett namn som för all världens ungdom blev synonymt med coolhet och dans. Och prata om passande namn. Kan ett efternamn korrelera bättre med dans?

Samtidigt fick John betala ett högt pris för sina framgångar. Hans stora kärlek, Diana Hyland, dog i bröstcancer i hans armar under inspelningarna av Saturday Night Fever.

Drygt 30 år efter kom nästa dråpslag för John när hans son Jett, endast 16 år gammal, dog. Jett var autistisk och drabbades som spädbarn av Kawasakis sjukdom. Han dog av ett fall, orsakat av ett epileptiskt anfall, när han slog bakhuvudet i badkarskanten. En tragisk händelse som fick John att helt tappa livsgnistan. Men scientologkyrkan fanns där för honom. De hjälpte honom igenom den värsta krisen.

Och det är så livet slår mot oss. Vi som nått en viss ålder vet att alla på ett eller annat vis får betala ett pris för sina framgångar. Vågskålsfilosofin (som jag ofta benämner den) finns där för de som skördar allt för mycket välgång. Medgången behöver inte vara inom yrkets vägnar utan kan vara hur man har det i livet i stort.

Så ett gott råd till er som är lystna och giriga. Försök aldrig maximera lyckan.

Att hela tiden sträva efter bättre och mer, vilket kan vara inom kärlek som när Kirste Alley var nära att lämna sin make eftersom hon under inspelningarna av Titta han snackar blev dödligt förälskade i John Travolta, är aldrig sunt. Men det kan också vara inom boende och annan välfärd.

Du kan inte alltid försvara dig med att känslor inte går att styra över, att du är född under en lycklig stjärna, eller att du efter många års slit verkligen förtjänar det du är i färd med att anskaffa. Nöj dig i stället med vad du har.

Lite realia om orkestreringen i Grease. Visste ni att det sägs vila en förbannelse över de som medverkade i filmen? Flera i rollistan har gått bort allt för tidigt: Jeff Conaway (Kenickie), Anette Charles (Cha Cha), Dennis C Stewart (Leo, leader of the Scorpions), och några till. Att Sid Caesar (tränaren), Eve Arden (rektorn) och Dolores Goodman (rektorns assistent) inte längre är i livet är förståeligt med tanke på när de är födda.

Visste ni att John Travolta tackade nej till rollen som Julian Kay i American Gigolo och till rollen som Zack Mayo i Officer och gentleman, vilket banade väg för Richard Gere och förde upp denne till den absoluta toppen där han kunde välja och vraka bland alla världens stora filmroller? Och att vi malmöiter kunde springa på John Travolta på Lilla Torg i februari 2011 när han var här för en kortare sejour? Och att Johns storasyster Ellen spelar servitris i Grease?

Ni har väl inte missat Johns medverkan i Carrie och i teveserien Welcome Back, Kotter (1975-1979)? Och att Vittnet måste tystas från 1981 är en fantastisk thriller som tyvärr inte fick den uppskattning den förtjänade när den gick upp på biograferna världen över. I den är John Travolta ljudteknikern Jack som spelar in ljudeffekter till en skräckis och kommer något på spåret. Men också att Marilu Henner (hon och John spelade tillsammans i kalkonrullen Perfect från 1985) älskade John villkorslöst under många år men vann aldrig riktigt hans hjärta – vilket är både sorgligt och ledsamt för en romantiker som en annan som både kan se och känna att Henner är en kvinna med ett stort hjärta.

Några andra filmer, förutom Saturday Night Fever och Grease, att njuta av som John Travolta medverkar i: Moment by moment med Lily Tomlin, Fenomen tillsammans med Forest Whitaker och underbare Robert Duvall, och mästerverket Pulp Fiction tillsammans med bland annat Samuel L Jackson.

Visste ni att Jeff Conaway (Kenickie) gifte sig 1980 med Olivia Newton-Johns storasyster, Rona? Och att han fick tillbringa hela inspelningen i Grease med kutande rygg eftersom han skulle se kortare ut än Travolta (de är/var lika långa)? Och att Lorenzo Lamas varit gift fem gånger och har sex barn (inte fem som Wikipedia delger)? Att Stockard Channing (Rizzo) hade länge problem med alkoholen? Att Dennis C Stewart (Leo, leader of the Scorpions) dog i aids? Att Henry Winkler, mister Fonzie himself, erbjöds rollen som Danny och att Susan Dey (Lagens änglar) var förstavalet att spela Sandy? Och att Harry Reems (Långt ner i halsen och Bel Ami) skulle spela Coach Calhoun men att Paramount fick kalla fötter eftersom de trodde att Reems porrstjärnsstatus skulle förstöra och dra ett löjets skimmer över den färdiga produktionen. Och att Lucille Balls dotter Lucie Arnaz var ämnad för rollen som Rizzo? Och att filmens budget endast var 6 miljoner dollar? Än skralare var budgeten i Saturday Night Fever, vilket inte minst kan ses i scenen när Tony Manero och hans vänner besöker sjukhuset för att hälsa på vännen som fått smörj. Man kan klart och tydligt se att scenen är filmad i ett garage. Saturday Night Fever hade en budget på 3 miljoner dollar.

Grease är alltså (om det nu verkligen finns någon som inte sett den) en amerikansk musikal från 1978 i regi av Randal Kleiser (Den Blå Lagunen) baserad på musikalen med samma namn. Filmen hade premiär i USA den 16 juni och i Sverige gick den upp på biograferna den 25 september samma år.

Rollista:

John Travolta (Danny), Olivia Newton-John (Sandy), Jeff Conaway (Kenickie), Stockard Channing (Rizzo), Michael Tucci (Sonny), Barry Pearl (Doody), Didi Conn (Frenchie), Kelly Ward (Putzie), Jamie Donnelly (Jan), Dinah Manoff (Marty), Eve Arden (Rektorn), Frankie Avalon (Ängeln), Joan Blondell (Vi), Edd Byrnes (Vince Fontaine), Sid Caesar (Coach Calhoun), Alice Ghostley (Mrs. Murdock), Dody Goodman (Blanchie), Anette Charles (Cha Cha), Dennis C Stewart (Leo), Susan Buckner (Patty Simcox), Lorenzo Lamas (Tom Chisum), Eddie Deezen (Eugene), Ellen Travolta (servitris) och Sha-Na-Na (Johnny Casino & The Gamblers).

Manus: Allan Carr.

Musik: Michael Gibson, Jim Jacobs, Warren Casey.

Producenter: Robert Stigwood, Allan Carr.

Handling:

Under sommarlovet är den väluppfostrade australiensiskan Sandy i USA med sina föräldrar och där möter hon Danny och de blir kära i varandra. När sommarlovet börjar lida mot sitt slut ska Sandy åka tillbaka hem till Australien. Avskedet blir tufft för båda, och Sandy tror inte att de kommer träffas något mer. Det är här filmen startar.

Ett ödets nyck gör att Sandy inte åker tillbaka till Australien och hon börjar sin skolstart på Rydell High, den skola där också Danny går.

Varför blev då Grease en sådan succé?

Det finns naturligtvis en massa faktorer som gjorde filmen så bra. Manuset och rollbesättningen, samt att storyn när den lider mot sitt slut klart och tydligt visat premissen, att äkta kärlek övervinner allt. Vi kan också applicera premissen på mer än Sandy och Danny. Även Kenickie och Rizzo, med sina stora problem, bråk och otrohet, har i slutet av filmen hittat tillbaka till varandra.

Men det finns mer. Anslaget, det dramaturgiska begreppet för inledning av filmen. Anslaget är lysande. Man rycks med. Så mycket energi. Men hela filmen är dynamisk. Karaktärerna reagerar på varandras tilltag. Det finns en logik, en verklighetssinnad reaktion mellan personerna. Ta bara Dannys nedsättande ord om Kenickies bil. Kenickie låter Danny komma undan med kritiken medan Putzie, Sonny och Doody inte gör det.

Ändå vill jag återkoppla till rollbesättningen, de olika karaktärernas trovärdighet i filmen. Karaktärerna i Grease besitter unika personligheter, egen vilja och är flerdimensionella. Inte minst Danny och Kenickie, men också Marty och Rizzo, den senare visar sig ju inte vara så elak som hon ger sken av. Innerst inne är tuffa Rizzo en osäker själ som bara suktar efter kärlek.

Filmen har också bra avtoningar (andhämtningar) som kommer i rättan tid. Det finns ingen övertydlighet i filmen (det är svenskarna experter på att visa). Inte heller finner vi några nödlösningar.

Ändå är det en faktor som jag tror har haft mest betydelse för att filmen blev den succé den blev.

Detaljerna. 

Det har inte tummats på något. Ta exempelvis under danstävlingen när Cha Cha dansar med Danny och det blir aningen vulgärt när han hamnar grensle över henne, benen på ömse sidor om hennes kinder, och kameran flyttas till skolans rektor, spelade av Eve Arden, och vi får ta del av när hon placerar tummen och pekfingret på hakan och tittar höger sedan vänster för att se om fler än hon tagit notis om det frivola. Så skickligt.

Inte blir det sämre av att Eve Arden är en strikt kvinna och vid inspelningarna är fyllda sjuttio. Och så när Rizzo inne på drive-in-biografens toalett i förtroende berättar för Marty att hon misstänker att hon är gravid och när de minuten efter lämnar toaletten och Marty inte kan bevara det förtroliga utan slänger ur sig för de som uppehåller sig utanför toaletten att de ska akta sig för här kommer en gravid kvinna i antågande. Hennes ord snappas upp av Sonny, spelade av Michael Tucci, som har varit iväg och köpt popcorn och dricka. På väg tillbaka till bilen berättar han i förbifarten för personerna i den första parkerade bilen att Rizzo är gravid. Detta filmas framifrån och vi får se när samtliga passagerare i bilen kastar sig mot förarsätets fönster och berättar för personerna i bilen bredvid (bilarna står på en lång rad), och så fortsätter det från bil till bil. Hela tiden flyttas kameran och varje bil får ett häng när personerna först kastar sig mot passagerarfönstrets sida sedan över till förarsätets sida. När Rizzo, med Marty i släptåg, når sista bilen får vi se Kenickie stående bredvid en bil få informationen av personerna i bilen om att Rizzo är gravid. Han haffar naturligtvis Rizzo med kommentaren: ”I hear you’re knocked up”. ”You do?”, svarar Rizzo och vänder sig om och blänger på Marty och säger: ”Boy, good news really travels fast”.

Vi har också sekvensen när Danny joggar på löparbanan och han får syn på Sandy och Tom Chisum, spelad av Lorenzo Lamas, stående på läktaren. Danny uppmärksammar att han har Sandys blickar på sig och ökar farten och riktar in sig på hinderlöpningen i stället. Naturligtvis ramlar han och Sandy springer ner. De börjar prata och han frågar henne vem hon ska gå på dansen med. Som svar får han att det beror på honom. Båda skrattar och Danny vinkar försmädligt mot Tom. För att vi tittare inte ska börja hysa avsky för Sandy och Danny så har regissören Randal Kleiser placerat två tjejer där på läktaren bredvid Tom Chisum, allt fört att denne inte ska stå ensam.

Men detta är inte det enda. Det finns åtskilligt sådant i filmen.

Oavsett vad man tycker om berättelsen så är filmen ett mästerverk.