Assar Anderssons filmraket – del 9

Sommarraketen som gör dig glad

Detta är en som säkert de flesta av oss sett. Och vi älskar den banala storyn. Men det är så prosaiska vi tittare är. Vi män kan drömma oss bort för en stund att det finns en rimlighet att vi stöter ihop med Jennifer Lawrence, Marisa Tomei eller Mira Sorvino i den lilla bakgatans livsmedelsbutik. Eller att vi kvinnor ska springa på en sorgsen Bradley Cooper på kvarterskrogen eftersom Irina Shayk har gått tillbaka till Cristiano Ronaldo.

För att vi ska tycka om filmen måste sannolikheten (om än mikroskopisk) finnas där. Att detta kan hända i verkliga livet. Och där ingår vi trista med monotona arbeten och meningslösa fritidssysselsättningar som gång på gång intalat oss själva att vi har intressanta och spännande liv.

I huvudrollerna i denna film ser vi 90-talets stora stjärnor, Julia Roberts och Hugh Grant. Båda är födda under det magiska årtiondet, 60-talet.

Men först. Vad kan man säga om denna Julia Roberts? I allra högsta grad mycket. Bland annat att hon har svenska rötter, att hon gillar att sticka och virka och att hennes drömjobb som barn var veterinär. Och om John Travolta, med filmer som Saturday Night Fever och Grease, blev 70- och 80-talets största manlige skådespelare blev Julia Roberts under 90-talet med filmer som Pretty Women, Kärlekens val, Alla talar om Grace och thrillern Sova med fienden John Travoltas kvinnliga motsvarighet. Allt hon rörde vid blev guld. Och hennes strålglans såg länge ohotad ut. Men som alltid hann tiden ifatt henne. Det dök upp andra med stark karisma och som var tydliga med sina ambitioner.

I filmen Min bäste väns bröllop spelade Julia Roberts mot en kvinna med än bredare käft än hon själv och fick se sin charm och strålglans neutraliserad. Cameron Diaz var här för att stanna. Personligen fick jag känslan av att Julia drog sig tillbaka lite efter rollen som Julianne Potter (eller var det bara så att hon blev mer försiktig i vilka personer hon skulle spela mot i kommande filmer).

Kuriosa:

Julia Roberts föräldrar, Betty Lou och Walter, skilde sig när Julia var fyra år gammal. I familjen ingick också Julias två äldre syskon, Eric och Lisa.

Julias mamma och pappa hade träffats under en amatörteateruppsättning som båda medverkade i. De blev förälskade och flyttade till Atlanta. Teaterintresset växte sig allt starkare och tillsammans öppnade de en teaterverkstad och senare också en teaterskola för barn. Julia, Eric och Lisa fick således en naturlig väg in i teatervärlden.

1972 gifte Betty Lou om sig med Michael Motes, en arbetslös och alkoholiserad man utan något bildskönt habitus.

Eric, som är elva år äldre än sin syster Julia, stannade kvar hos pappan i Atalanta i Georgia medan Julia och Lisa flyttade med mamman och hennes nye man till Smyrna i Georgia.

Julia och hennes två år äldre syster fick ett helvete. Alkohol och våld blev en del av vardagen och de fick se sin styvfar misshandla deras mamma.

1976, när Julia var åtta år, fick Julias mamma och styvfadern dottern Nancy. Men inget förändrades. Som arbetslös fortsatte Michael Motes dricka och injaga skräck i familjemedlemmarna.

När Julia var tio år gick hennes far, Walter, bort i cancer. Det var något som tog henne hårt och hon bestämde sig för att satsa på skolan och flytta hemifrån så fort hon bara kunde från mamma och denne tyranniske styvfar.

Med stor mun, glasögon, långa sprattlande armar och ben var Julia inte vidare populär i skolan bland killarna. Men det gjorde inget. Hon hade fullt upp med annat. Inte minst med intresset hästar och tennis. I tennis blev hon dessutom uttagen till skollaget. Julia spelade också oboe och klarinett och älskade poesi och litteratur.

Brodern Eric hade tidigt bestämt sig för att bli skådespelare. Som sjuttonåring gav han sig iväg till London och studerade i två år på the Royal Academy of Dramatic Art. Efter studierna åkte han tillbaka till USA och påbörjade sin skådespelarkarriär i New York. Och det var just brorsans ambitioner som fick Julia och Lisa att bestämma sig för att de också skulle satsa på skådespeleri, inte minst för brorsans Golden Globe-nominering 1979 i rollen som Dave i Zigenarkungen.

Åren gick och allt flöt på för Eric. 1983 blev han på nytt Golden Globe-nominerad. Vägen mot stjärnorna såg ut att vara spikrak.

1985, två år efter Erics andra Golden Globe-nominering, gick artonåriga Julia ut gymnasiet. Hon och hennes två år äldre syster begav sig iväg till New York.

Väl på plats i New York hyrde Julia och Lisa en liten enrummare. För att kunna betala hyra och försörja sig fick Julia ta ströjobb som fotomodell. Vilket gick bra. Det blev även pengar över till teaterlektioner. Och ännu en gång skulle brorsan röna framgångar. Samma år blev Eric Oscarsnominerad för Bästa manliga biroll i Runaway train. Något som naturligtvis inspirerade systrarna än mer.

Att Eric efter sin Oscarsnominering blev en maktfaktor inom filmvärlden är kanske att ta i men han fick i alla fall så pass mycket inflytande att han kunde hjälpa sina systrar in i filmbranschen. Och när det kommer till Julia är resten historia. Vid fyrtioåtta års ålder är Julia, tillsammans med Meryl Streep, den kvinnliga skådis i Hollywood som rönt störst framgångar.

Tyvärr har det inte gått lika bra för Julias två år äldre syster Lisa och än mindre bra för deras halvsyster Nancy som 2014, vid trettiosju års ålder, begick självmord. Och vad anbelangar Eric så kom det en tid i hans liv då han började använda tunga droger och hans karriär avstannade. I dags datum är han drogfri men klassas som en b-skådis.

När det kommer till Julias kärleksrelationer sägs de ha varit många, vilket jag naturligtvis varken kan bekräfta eller dementera. Däremot finns det säkra källor på hennes relationer med Liam Neeson, Dylan McDermott som hon var förlovade med, Kiefer Sutherland vilken hon skulle gifta sig med, och Lyle Lovett som hon var gift med under åren 1993 till 1995. Och ordspråket ”sådan mor, sådan dotter” kan inte vara mer passande. Vid tidpunkten som Julia var gift klassades hon som världens vackraste och mest eftertraktade samt högst betalda skådespelerska, ändå gifte hon sig med den medellöse och mindre bildsköne Lyle Lovett. Han misshandlade dock inte henne.

Vid Oscarsgalan 1991, den 63:e upplagan, blev Julia Roberts nominerad i kategorien Bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som Vivian Ward i Pretty Women. Oscarn gick till Kathy Bates för hennes roll som Annie Wilkes i mästerverket Lida. Julia fick i alla fall en Golden Globe för sin prestation i Pretty Woman.

Notting Hill är veckans sommarraket (om nu någon inte kunnat gissa det). En brittisk romantisk komedi från 1999 i regi av Roger Michell (Changing Lanes, Hyde Park on Hudson). I huvudrollerna har vi Hugh Grant (Fyra bröllop och en begravning, Love Actually, På spaning med Bridget Jones) och Julia Roberts. Producent är Duncan Kenworthy, och manus står Richard Curtis för (About Time, Fyra bröllop och en begravning, Love Actually). Musik: Trevor Jones.

Handling:

Filmstjärnan Anna Scott, spelade av Julia Roberts, kliver in i smått timide William Thackers, gestaltad av Hugh Grant, mindre lönsamma (rese)bokhandel i stadsdelen Notting Hill i London. Trots att Anna Scott bär solglasögon tycker William sig känna igen henne. Artigt frågar han om hon behöver hjälp. De börjar samtala men han blir avbruten då han i den lilla tevemonitorn vid disken ser en kund stoppa ner en bok i byxorna.

Efter att ha köpt en bok lämnar Anna Scott butiken och William Thackers arbetskollega Martin, spelade av James Dreyfus, kommer tillbaka efter att ha blivit ivägskickad tidigare av William att köpa cappucino.

William lämnar butiken med sin cappucino och som genom ett ödets nyck springer han ihop med Anna Scott på trottoaren och hon får en del av hans cappucino på sin blus.

Rollista:

Förutom Julia Roberts, Hugh Grant och James Dreyfus (Morden i Midsomer) har vi Richard McCabe (Wallander, Eye in the sky), Yolanda Vazquez (Children of Men), Mischa Barton (Beauty and the Least, ja inte beast), Clarke Peters (Jessica Jones), John Shrapnel (Gladiator), Henry Goodman (Helgonet från 1997), Dylan Moron (Calvary), Roger Frost (The Wolfman, Shakespeare in Love).

Varför blev då Notting Hill en sådan succé?

Som i alla produktioner finns det betydande faktorer som gör filmen bra alternativt mindre bra. Som jag tidigare nämnt – manuset. En enkel berättelse som de flesta av oss kan applicera på våra liv: Williams ganska trista vardagsrutiner och hans mindre lönsamma arbete.

Visserligen har William trevliga och lojala vänner men det behövs något nytt i hans liv. En injektion av något slag som kan få tillbaka glädjen i hans liv (om den nu har funnits där innan). Och vad kan vara bättre än en livslevande filmstjärna?

Rollbesättningen är också fenomenal. De flesta kompletterar varandra och reagerar lysande på varandras tilltag. De är samspelta och trovärdiga (undantaget får väl vara Spike, finns det verkligen en sådan person, och om det funnits så är det ganska osannolikt att William skulle inhysa honom). Det finns också en konsekvens mellan karaktärerna. Dessutom är personerna flerdimensionella, men de saknar egen vilja.

I berättelsen är William verksam som en styresman, något slags överhuvud där övriga personer runt honom ses som totalt debila. Och kanske är det här som bomskottet kommer. Skådespelarprestationerna är utmärkta men orkestreringen är inte verklighetstrogen. De flesta är en samling muppar. Att William skulle stå ut med dem är ganska osannolikt. Som om Stephen Hawking och Bill Gates skulle umgås med Jimmie Åkesson.      

Vilken är då filmens premiss? Vad vill Richard Curtis ha fram med den här berättelsen? Att äkta kärlek går över alla gränser? Att man som påver och ambitionslös kan finna en bedårande vacker kvinna som inhöstar 15 miljoner dollar per film? I så fall har berättelsen visat premissen. Men är den realistisk? Ja, det får du avgöra. Vem minns inte Peter Holm och Joan Collins (även om nu Joan Collins inte var i närheten av Julias yttre, förlåt Anna Scotts, och Peter var aningen känd sedan tidigare)?

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge