Assar Anderssons filmraketer – del 7

Veckans Filmraket 1

Vicky Cristina Barcelona är ett prisbelönt amerikanskt romantiskt drama med inslag av komedi från 2008 i regi av den lille demonregissören Woody Allen. Manuset är också sprunget ur Woody Allens kreativitet. Berättarrösten tillhör Christopher Evan Welch. Producenter är Wild Bunch, Mediapro, The Weinstein Company.

Detta är en film som säkert de flesta av oss sett. Inte minst för att rollistan är diger, starka varumärken, och att manus och regi är Woodys. Vad sägs om Javier Bardem (behövs ingen närmare presentation men ändå måste jag nämna No Country for Old Men), Julio Perillán (They Will All Die in Space), Kevin Dunn (Den svarta dahlian, Mississippi brinner), vackra Rebecca Hall (Iron Man 3, Dorian Gray), begåvningen Scarlett Johansson (likt Javier behövs ingen närmare presentation men likväl måste jag nämna Lost in Translation och Flicka med pärlörhänge), Patricia Clarkson (Dogville, Den gröna milen), Christopher Evan Welch (Admission), Chris Messina (Brudens bäste man), Pablo Tell Schreiber (Preservation) och Penelope Cruz (behövs ingen närmare presentation men ändock måste jag nämna Köttets lustar och Kapten Corellis mandolin).

Vicky Cristina Barcelona är inspelad i Spanien och det talas en hel del spanska i den. Inte minst av Javier Bardem och Penelope Cruz.

När filmen kom fick den uppmärksamhet på mer än ett plan. Det konstnärliga fick nästan stå tillbaka för det spanska folkets irritation när det uppdagades att Kataloniens regering hade sponsrat Woodys film med en miljon euro, pengar som kom från skattemedel. Filmens budget låg på tio miljoner euro.

Filmens handling:

Vicky, spelade av Rebecca Hall, och hennes väninna Cristina, gestaltade av Scarlett Johansson, är två unga amerikanska kvinnor som ska tillbringa sommaren i Spanien. Vickys släktingar har hus i Barcelona och de är välkomna att bo där. Vicky är i ett förhållande, förlovad, medan Cristina är nyseparerad.

Anständiga och aningen allvarsamma Vicky vill förena nytta med nöje. Ledigheten i Spanien ska inte bara innehålla avkoppling utan med på resan har hon sin uppsats om katalansk identitet.

Båda kvinnorna ser bra ut (det gör de alltid i amerikansk film). Vicky är klassisk vacker, snygg och attraktiv, medan Cristina är karismatisk och har en stark sensuell utstrålning där hennes ethos påverkar både män och kvinnor.

När det kommer till kynne och karaktär är de varandras raka motsatser. Cristina är kvinnan som fångar dagen, carpe diem är hennes honnörsord. Hon tar för sig av livets goda och bejakar sina begär fullt ut.

På en vernissage möter de konstnären Juan Antonio som spelas av Javier Bardem. Fräck som han är, utan krusiduller, erbjuder han dem det bästa av Spanien: kultur, sightseeing, god mat och dryck, men också sex, vilket Juan Antonio själv ska ombesörja.

Ménage à trois-erbjudandet gör intryck på Cristina men inte på Vicky som tycker att det är skamlöst och att mannen framför dem snarare uppträder som en neandertalare än som en gentleman.

Med god hjälp från Cristina lyckas Juan Antonio ändå övertala Vicky att följa med, dock betackar hon sig det sexuella. Juan Antonio har ett flygplan och ska flyga dem till hans födelsestad Oviedo över veckoslutet (ett minst sagt imponerande drag och förförarknep som säkert bidrar till Vickys beslut att följa med).

Vad inte Vicky och Cristina räknar med är att Juan Antonios temperamentsfulla exhustru, spelade av Penelope Cruz, kommer korsa deras väg.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: Man blir glad (kanske lite pilsk också) när man tittar på filmen. Detta är en vacker produktion, men låt dig inte luras. Filmen har en klichéfylld handling, visserligen en njutningsfull sådan. Exempelvis så kan vem som helst som fyllt tolv år räkna ut tidigt i filmen vad som ska hända när avogt sinnade Vicky fnyser på näsan åt troglodyten Juan Antonio.

De flesta karaktärer i filmen är stereostöpta, ja så till den milda grad att det nästintill blir fånigt. Scarlett Johansson med sina plutande läppar är sinnebilden för förföreska. Det skulle bli betydligt mer spännande och oförutsägbart om smått aristokrata och sedliga Rebecca Hall (med sina fräknar på näsan) hade innehaft den rollen. Ändå är det Rebecca Hall som gör den bästa rollprestationen. Inte minst för att hon är den enda i orkestreringen som är flerdimensionell (säkert svårt att se och tyda för en ordinär tittare).

Vicky är förlovad och har påbörjat resan till det äktenskapliga sakramentet och är av det tvungen att följa och visa upp det moraliska och måste således lägga band på sig. Ändå kan vi se frustrationen i henne, den skiftning som följer när känslorna börjar spela henne ett spratt.

Naturligtvis missar kritikerna (inte minst Oscarsgalans konservativa krafter) de bra insatserna i en film. Men jag har sagt det tidigare och säger det igen. För att recensera böcker och film krävs en konstnärssjäl. Inte bara en iterativ process i form av filmtittande och litteraturläsning.

Eftersom Penelope Cruz har en betydligt mer tacksam roll som hetlevrad spansk kvinna än vad Rebecca har som lågmäld och sedlig dam fick den förstnämnda en Oscar för sin insats, en Oscar som skulle gått till Rebecca.

Något som också fattas i berättelsen är att Woody skulle kunna lägga ner några minuter på Vickys, Cristinas, Juan Antonios och Maria Elenas (Penelope Cruz) backstory. Som tittare vill man ha mer realia om deras förhandenvarande liv (det känns som om man famlar i mörker, vem är egentligen personerna?). Och hur kan Juan Antonio leva som han gör? Jag tänker på det ekonomiska. Kanske karaktären Juan Antonio har Bardems plånbok.

Det bästa med filmen är ändå att Javier Bardem och Penelope Cruz fann varandra. I dag har de två barn, 3 och 6 år gamla.

Betyg: Det avgör du.

Veckans Filmraket 2

En vandring bland molnen, originaltitel A Walk in the Clouds, är ett amerikansk-mexikansk romantiskt drama från 1995 baserad på filmen Fyra steg i det blå, originaltitel Quattro passi fra le nuvole, från 1942 (manus då Piero Tellini och Cesare Zavattini).

Manus: Mark Miller, Harvey Weitzman, och Robert Mark Kamen (Robert har bland annat skrivit Taken och The Transporter tillsammans med Luc Besson).

Detta är en vacker film, än vackrare än Vicky Cristina Barcelona, och rollistan är imponerande. Regi står Alfonso Arau (Like Water for Chocolate) för. Producenter är bröderna David (Den nakne pistolen, Scary Movie 3, 4 och 5) och Jerry Zucker (Den nakna pistolen, Den förste riddaren) samt Gil Netter (Berättelsen om Pi).

I rollerna har vi kvinnornas gunstling, den ödmjuke, stilige och alltid så bussige Keanu Reeves (behövs ingen närmare presentation men ändå måste jag nämna Djävulens advokat och Matrix), gudomliga Aitana Sánchez–Gijón (The Machinist), numera avlidne Anthony Quinn (behövs ingen närmare presentation – i alla fall inte för de över trettio – men ändock ska nämnas Daughter of Shanghai, La strada och Lawrence av Arabien), charmiga Debra Messing (stackars Debra som under inspelningarna hade ett helvete med gubbsjuke Alfonso Araus förnedringar och maktspel), vackra och till åren komna Angélica Aragón (Fader Amaros synder) och Oscarsnominerade, dock inte i denna produktion, Giancarlo Giannini (inte bara utseendemässigt lik Marcello Mastroianni utan även i sina prestationer på vita duken). Giancarlo Giannini har medverkat i många stora produktioner. Ett urval: Hannibal, Casino Royale, Man on Fire, När hjärtat blir varmt, Incantato.

Musiken har komponerats av Maurice Jarre (Oscarsnominerad nio gånger med utdelningen tre vinster). Maurice Jarre gick bort 2009.

En vandring bland molnen fick 1996, vid 53rd Golden Globe Award, pris för bästa filmmusik.

Filmens handling:

Filmen börjar med att Paul Sutton, spelade av Keanu Reeves, precis återvänt från andra världskriget. Paul är en gift man men har knappt träffat sin hustru Betty Sutton, spelade av Debra Messing, eftersom han gifte sig brådstörtat innan han anslöt till fronten. Hon finns inte heller där vid kajen med stora välkomstfamnen (som alla andra flickvänner och fruar till sina män) när han kommer tillbaka från kriget och går av fartyget.

Under tiden som soldat har Paul haft drömmar om att bygga upp ett liv för sig och sin hustru men är fullt medveten om att han inte har något vidare bra arbete. Han är handelsresande i choklad.

När han kliver in i lägenheten blir han bemött med kramar och kyssar av sin hustru Betty Sutton, men han känner att det inte finns något hjärta bakom omfamningarna. Kärlek saknas både från hans och hennes sida. Dessutom har han under sin svåra tid i kriget skickat åtskilliga brev till henne men bara fått ett fåtal svar. Engagemang har milt sagt saknats.

Paul Sutton bestämmer sig för att åka iväg och ta upp chokladbeställningar, men också för att begrunda över sitt äktenskap, när plötsligt ödets nyck slår till. På tåget träffar han en mexikansk skönhet, Victoria, spelade av Aitana Sánchez–Gijón, som man som tittare kan se att det finns något lidande över. Victoria är på väg till sin familjs årliga skördefest (druvor) men ser inte fram emot det denna gång.

Din potentiella sinnesstämning under filmen:

Filmen gör en glad och tagningarna är strålande vackra (filterpålägg). Skådespelarprestationerna är också godkända. Det finns de i orkestreringen som gör det bättre och till dem hör Giancarlo Giannini som Alberto Aragon, familjens överhuvud och den som bär ansvaret för vingården. Ett stort plus också för Anthony Quinn som den välsinnade livsnjutaren Don Pedro Aragon. Dessutom ett plus för Debra Messings rollprestation som enfaldiga Betty Sutton (är hon så korkad på riktigt också?).

Filmen är, likt de flesta amerikanska produktioner, förutsägbar (kanske är det jag som tittat för mycket på film eller så är det HSP:en som bidrar till att jag kan förutse de flesta händelseförlopp).

I en liten roll ser vi också, tror jag, fann inte honom i rollistan, ändå är jag ganska övertygad, mångsysslaren Duncan Regehr (Zorro i teveserien Zorro). Han är med i några enstaka sekunder som Betty Suttons älskare. Ståtlige Duncan får mig att tänka på min ungdomskärlek, Patrice Martinez. Var blev hon av? Är det någon som vet så hör av er till oss på alkb. 

Betyg: Det avgör du. 

Veckans Filmraket 3

Om ödet får bestämma, originaltitel Serendipity, är en amerikansk romantisk komedi från 2001 i regi av Peter Chelsom. Manus, Marc Klein. Producentbolag är gigantiska Miramax och originalmusik står Alan Silvestri för.

Rollistan är respektingivande.

John Cusack (snubben som medverkade i alla filmer under 90-talet, inte minst i Grosse Pointe Blank, men också i America’s Sweethearts från 2001), svala Kate Beckinsale (Total Recall, Vacancy, Pearl Harbour), stiliga Bridget Moynahan (Natasha i teve-serien Sex and the City), John Corbett (Mitt stora feta grekiska bröllop), begåvningen Eugene Levy (American Pie), och sist men inte minst Jeremy Piven (Entourage). Tillsammans med Paul Giamatti måste Jeremy Piven vara Hollywoods mest underskattade skådis.

Filmens handling:

Vi befinner oss i New York mitt i julruschen. Noga räknat fem dagar innan julafton. Djupsinnige Jonathan Trager, spelade av John Cusack, går in på Bloomingdale’s för att handla julklappar. Inne på varuhuset, av en sinkadus, möter han Sara Thomas, gestaltad av Kate Beckinsale. På en liten ställning hänger vita, röda, gråa och svarta handskar som båda (Sara och Jonathan) får syn på samtidigt. Det visar sig att båda vill ha de svarta handskarna som dessvärre är enda paret.

Både Jonathan och Sara är i relationer men de bestämmer sig ändå för en fika tillsammans. En fika som tar sig ovanliga proportioner för Jonathan då han får känslorna av att detta är kvinnan i hans liv (är det någon som fått sådana känslor vid första mötet så hör av er till alkb och berätta).

Efter fikan, stående på trottoaren, skriver Sara ner sitt telefonnummer på en lapp och överräcker Jonathan samtidigt som en lastbil passerar och lappen blåser iväg. Jonathan vill att Sara skriver ner sitt nummer en gång till men Sara vägrar. Hon menar att det var ett tecken. Att ödet inte vill att de ska träffas.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: Detta är också en film man blir glad av att titta på och som jag rekommenderar ska ses själv, antingen under sommarmånaderna eller vid juletid med ett glas glögg och kandelabern laddad med Liljeholmens klassiska stearinljus.

Personligen gillar jag John Cusack men sockersöta Kate Beckinsale har jag svårt för. Däremot tillhör Bridget Moynahan en av mina favoriter. Och Jeremy Piven är också en av de skådisar jag hyser respekt för. Tyvärr har han utseendet och stofthyddan emot sig. Han lär aldrig få huvudrollen i stora Hollywoodproduktioner.

Om ödet får bestämma är ganska lik En vandring bland molnen. Det är ömsom bra ömsom mindre bra skådespelarprestationer. Berättelsen är ganska banal och förutsägbar, sådant som den stora målgruppen gillar. Det vill säga vanligt folk och de kritiker som ofta är i avsaknad av den konstnärliga ådran.

När det kommer till Eugene Levy (försäljaren på Bloomingdale’s) är ord överflödiga. Han är hilarious. Skulle varit kul att se honom i en allvarlig roll någon gång.

Betyg: Det avgör du.