Assar Anderssons filmraketer – del 5

Veckans Filmraket 1

Betty Blue – 37,2 på morgonen, 37 ° 2 le matin, är ett franskt prisbelönt romantiskt drama från 1986 baserad på den franske författaren Philippe Djians novell med samma titel.

Oscar och Golden Globe för bästa utländska film 1986 och Césarpriset för bästa film, bästa manliga och kvinnliga huvudroll samt bästa manliga och kvinnliga biroll, bästa musik, bästa klippning, bästa regi. Det finns ingen ände på priser och nomineringar.

Regissör och producent är Jean-Jacques Beineix (Diva och dramat IP 5 med Yves Montand och en ung Oliver Martinez).

I rollerna i Betty Blue – 37,2 på morgonen ser vi vackra och sensuella Béatrice Dalle som kapriciösa och rastlösa Betty.

Betty Blue är Béatrice Dalles debut som skådespelerska och vilken debut sen. Ingen skulle kunna göra rollen bättre.

Béatrice Dalles späda och slanka kropp ihop med hennes runda huvudform och kinder, fylliga plutande läppar och stora tänder med gluggen där framme gör henne helt enkelt oemotståndlig. Det är sådant här amerikanarna totalt havererar på när de gör sina rollbesättningar. I en liknande rulle hade de säkert plockat in en ung Jessica Lange, Sharon Stone eller Demi Moore alternativt Julia Roberts för att spela den egensinniga Betty. De enda som jag skulle kunna tänka mig göra rollen lika bra som Béatrice Dalle är Emmanuelle Seigner och Valérie Kaprisky men ingen av dem har de egenartade attribut som Béatrice Dalle har.

Som tålmodige och lojale Zorg till Betty ser vi Jean-Hughes Anglade. Gérard Darmon spelar Eddy, Consuelo De Haviland är Lisa och Clémentine Célarie gestaltar Annie.

Filmens handling:

Zorg är en godhjärtad mångsysslare, en lättsinnig och regellös person och tusenkonstnär som lever ett stilla liv och bor och arbetar vid den franska kusten med att reparera och se efter en medfaren stugby. Ett arbete som han inte tar allt för högtidligt. Arbetstiderna är mer av flextids-modell.

På fritiden skriver Zorg på en roman men har inte allt för stora förhoppningar om att bli publicerad.

En dag kliver Betty in i hans liv och det gör hon med buller och bång.

Betty är sensuell och allt annat än foglig och förutsägbar. Men hennes instabilitet är livsbejakande och lockande och det tar inte allt för lång tid förrän Zorg förstår att han älskar henne. Efter en tid börjar hennes oregerliga levnadsätt och oansvarighet bli värre och Zorg får ta del i hur hennes beteende börjar närma sig galenskap.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: Bara fröjd. I nästan tre timmar upplever du välbehag. Du kan knappt bärga dig till nästa scen.

Betty Blue – 37,2 på morgonen är en av de bästa filmerna som är gjorda. Béatrice Dalles rollgestaltning som Betty är formidabel. Det finns inte nog med ord för att hylla hennes insats som Betty. Även Jean-Hughes Anglade gör en skådespelarprestation i världsklass. Det slår gnistor mellan dem.

Filmens fräcka ton där varje scen andas sinnlighet och oförutsägbarhet är ren och skär njutning. När filmen kom var den ett nyskapande i stil med vad A Clockwork Orange var när den gick upp på biodukarna världen över 1971.

Det är filmer som Betty Blue – 37,2 på morgonen som sår frö hos dig. Får dig att omvärdera ditt liv. Ska jag hoppa av ekorrhjulet och satsa mer på det själsliga?

Vi avslutar med filmens omslag.

Kan ett omslag bli bättre?

När man håller omslaget framför sig vill man in i filmen. In i stugan på bilden där Betty och Zorg bor. Och jag kan lova dig att du som tittare kommer att befinna dig därinne i stugan mentalt med jämna mellanrum under filmen. Så bra är den. Detta är ett mästerverk.

Betyg: Det avgör du.

Veckans Filmraket 2

The Last time I commited Suicide är ett amerikanskt drama från 1997 baserat på ett brev skrivet år 1947 av stilbildaren och ikonen för The Beat Generation* Neal Leon Cassady till sin beatnikbroder författaren Jean-Louis Lebris de Kerouac.

The Last time I commited Suicide är skriven och regisserad av nyzeeländaren Stephen T. Kay (Get Carter, Boogeyman). Musiken är komponerad av Tyler Bates som även är kompositör av datorspelsmusik. Han har gjort musik till många kända filmer som Conan the Barbarian, The Devil’s Rejects, Halloween, Haollween II. Producent är Edward Bates.

Rollbesättare Laurel Smith (Swimming with Sharkes) har fått ihop en diger rollista för budgetslantarna (fyra miljoner dollar). Vad sägs om Adrien Brody (behövs ingen närmare presentation), Keanu Reeves (behövs ingen närmare presentation), Gretchen Mol (Donnie Brasco, Rounders), Marg Helgenberger (Bad Boys), Thomas Jane (Boogie Nights), Claire Forlani (Möt Joe Black, The Rock, Polisskolan, När hjärtat blir varmt) och Alexandra Holden (How to Deal)?

*En amerikansk social och litterär rörelse som startade på 50-talet i konstnärskretsar i San Fransisco och New York.

Filmens handling:

Neal Cassady (Thomas Jane) arbetar nattskiftet vid Goodyear-fabriken i Denver. Han är ung och har som många andra författardrömmar. Ett yrke, en syssla, som han vet ger frihet och skulle passa honom förträffligt.

När Cassadys flickvän Joan (Claire Forlani) försöker ta livet av sig börjar Cassady fundera allt mer över sitt eget liv. Vad vill han göra med sitt liv? Vad vill han uppnå. Åstadkomma. Något som får honom kluven.

Allt mer börjar han umgås med sin försupne polare Harry (Keanu Reeves). De håller till mycket på biljardhallen. En plats som ständigt påminner honom om betydelsen av att vara fri och kunna ta vara på det goda som livet erbjuder.

När Joan återhämtar sig från självmordsförsöket vill hon att Neal och hon ska bilda familj. Men Neal är osäker på om det är meningen med livet.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: Mycket tankar. Allvarstyngda och existentiella sådana. Hur är mitt eget liv?

Personligen älskade jag filmen men vet att den har lika många belackare som förespråkare. Och det kan vara förståeligt. Vi alla är olika. Kommit olika långt i livet. Befinner oss i olika faser.

The Last time I commited Suicide har en mångfald av intressanta karaktärer. Flerdimensionella. Thomas Jane som den vacklande Neal Cassady är imponerande. Han gör här sitt livs roll.

Det är så här det verkliga livet är. Hela tiden får du göra val. Och valen är oftast inte svarta eller vita utan nästan bara svarta. Nja, i alla fall gråsvarta.

Betyg: Det avgör du.

Veckans Filmraket 3

The Roman Spring of Mrs Stone, är en remake baserad på en novell från 1950 med samma titel skriven av Tennessee Williams och Martin Sherman. I den prisbelönta originalfilmen, vilken jag tyvärr inte sett, är rollistan imponerande: Vivien Leigh, Warren Beatty, Jill St. John (Robert Wagners bättre hälft), Lotte Lenya, Jeremy Spenser (David Spensers bror), Bessie Love, Coral Browne mfl.

I denna remake är rollistan inte fullt lika imponerande. Ändå finns här några av Hollywoods största kvinnliga skådespelare. Vad sägs om Anne Bancroft och Helen Mirren? I rollistan ser vi även en av Hollywoods mest underskattade skådisar, snart 80-årige Brian Dennehy. Och underligt nog, som på ett bananskal, halkar Oliver Martinez in också här.

Regissör är Robert Allan Ackerman (The Ramen Girl, I skuggan av Judy Garland).

Producenter är Morgan O’Sullivan och James Flynn. Musiken står engelsmannen John Altman för.

Filmens handling:

Den ålderstigna Broadway-stjärnan Karen Stone (Helen Mirren) har misslyckats totalt med sin roll som Julia, ett rungande fiasko. Hennes make, Tom Stone som spelas av Brian Dennehy, tycker däremot att hon var enastående i rollen och är inte sen med att lovorda hennes insats. Men Karen är mycket tveksam och kritikerna är skoningslösa mot henne, som menar att hon är allt för gammal för att spela Julia. Och åldrandet och kritiken är inget Karen Stone tar lätt på.

Maken prisar sin hustru högt och tycker inte om att se henne så bedrövad och bjuder henne på en romantisk semester till Italien. Till vackra Rom.

På flyget till Rom får hennes make en hjärtattack och avlider. Karen beslutar sig för att stanna kvar i Italien och söka meningen med livet.

Din potentiella sinnesstämning under filmen: Mina tankar under filmen var mycket eftertänksamma. Att man kan ha varit världens vackraste person utseendemässigt men att tiden förr eller senare hinner ifatt en. Och när åldrandet når en så är det utan pardon. Är man då karaktären som alltid förespråkat det visuella när det kommer till partners och ens inre åldrande inte ligger i linje med senescensen, dvs det yttre åldrandet, så kommer återstoden av livet att bli ett elände. Man får som Karen Stone och många andra kvinnor, ja även män, på eller annat vis köpa sig kärleken och hela tiden ha i åtanke att man förr eller senare kommer bli ratad för någon yngre.

Som tur är så följs det inre och det yttre åldrandet oftast åt. När vår själ bli gammal är vi fulla av veck och rynkor.

Betyg: Det avgör du.

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: