Berättartekniker vi INTE gillar [Uppsamlingsheat Jerka del 85

Det var inte riktigt lika många tappra deltagare i veckans jerka, vilket inte är så konstigt så här i semestertider. Några tappra deltagare trotsade i alla fall både semester och midsommar för att slänga iväg sina svar på frågan: ”Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som  du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!”

Min första tanke gick direkt till kursiverade avsnitt för det är något som jag verkligen avskyr. Nu pratar jag inte om en kursiverad boktitel, eller kortare avsnitt utan jag pratar om avsnitt som sträcker sig över flera sidor.

Efter att ha läst övriga deltagares svar så insåg jag att det även finns andra saker som jag kan störa mig på OCH att det finns saker som jag själv älskar men som andra avskyr. Intressant!

Byte av berättarröst

Anna stör sig på när berättarrösten ideligen skiftar: ”Två sidor polisen, två sidor förövaren, två sidor offret, två sidor anhöriga, två sidor någon annan och så börjar det om.” I normala fall brukar jag inte ha några större problem med det här, om författaren sköter det snyggt vill säga. Men om jag skulle råka på en författare som dessutom skulle ge varje berättarröst en egen dialekt, som Anna nämner, så skulle jag med all sannolikhet inte ens läsa klart boken. Någon måtta på dumheter får det faktiskt vara!

(O)fristående böcker

Carro ondgör sig över böcker som ska vara fristående men som inte är det. Som exempel nämner hon Karin Wahlbergs böcker om Claes Claesson. Det hon stör sig på är alla tillbakablickar till tidigare böcker eftersom hon tycker att det är väldigt störande då hon redan har läst dem.

Jag störs inte alls av tillbakablickar till tidigare böcker om det håller sig på en lagom nivå och om dessa kan vävas in i den aktuella handlingen på ett naturligt sätt. Jag läser otroligt många böcker varje år och det är faktiskt tillbakablickarna som ger mig den bakgrundshistorien jag behöver för att kunna fortsätta att hänga med i både vad som har varit och vad som komma skall.

För omständliga och långrandiga författare

How hollow heart and full gillar inte omständliga och långrandiga författare då hon sätter ett stort värde i att läsa mellan raderna och klura själv.

Även om jag inte gillar att bli skriven på näsan och dumförklarad så tycker jag att alltför mycket eget tänkande är jobbigt 🙂

Kronologisk oordning

Bokpotaten förstår inte poängen med böcker som börjar med slutet, och jag kan delvis hålla med henne. Petra Hammerfahrs bok Die Sünderin (Synderskan) börjar med slutet för att sedan återberätta vad som låg bakom dramatiken. Hon gör det fantastiskt bra och jag kommer fortfarande ihåg handlingen i den här boken trots att det är fyra år sedan jag läste den.

Franska uttryck och fraser

Jag håller helt och hållet med Blogg bohemen när hon ondgör sig över franska uttryck och fraser som förblir oöversatta. Jag har visserligen läst några kurser i franska men det innebär inte att jag förstår alla franska uttryck som jag läser i en bok. Sist jag råkade ut för detta var i Redan död av Kathy Reichs och det här fenomenet förekommer i alla hennes böcker.

Alltför långa dialoger & dialoger skrivna på dialekt

Väldigt många har svårt för dåligt skrivna dialoger eller dialoger skrivna på dialekt: Nilmas Bokhylla, Blogg bohemen, Stockholmsflickan, Lotten & Monika.

I samband med det här nämner Monika att hon blir irriterad ”när författaren mitt i alltihop ordnar någon slags föreläsning,” och hon ger ett lysande exempel från Silverkronan av Anna Jansson:

 

[…]Jag försökte köpa Gotlandsdricka. Jag tänkte att det kunde vara roligt för dej att smaka vår nationaldryck. Men den säljs inte i år. Det är nya bud och nya tider. Länge har det ansetts som en kulturdryck och därigenom har tillverkarna fått dispens. Det man nu har att anföra mot drickan är att alkoholhalten varierar avsevärt från en bryggning till en annan.[…]

Och nej, det finns ingen som pratar så här och jag skulle ha blivit minst lika irriterad och frustrerad som Monika om jag hade tvingats läsa det där i en bok.

Antydningar och lögner

Sofia ogillar när det antyds att någon hemskt ska hända som sedan inte gör det. Jag kan inte minnas att jag någonsin har råkat ut för sådana här antydningar och lögner, men jag är säker på att jag inte skulle gilla det.

Alltför många karaktärer slängs in i handlingen på en gång

Nilmas bokhylla & Leah tycker inte om när alltför många karaktärer slängs in i handlingen på en gång och jag kan inte annat än att hålla med. Jag har ett extremt dåligt namnminne och om jag måste hålla reda på alltför många karaktärer då blir det kaos i mitt lilla huvud.

Onödiga karaktärer

Linda har svårt för onödiga karaktärer som t.ex. Carl von Post (Åsa Larsson) och Haraldsson (Hjort/Rosenfeldt) och lustigt nog så har jag själv reagerat på dessa två herrar. Inte för att jag tycker att de är direkt onödiga, men därför att jag tycker att von Post har stått still på tok för länge i sin utveckling och Haraldsson för att han är så extremt korkad.

Böcker skrivna i presens

Varken Bokfröken eller Läsa & lyssna gillar böcker som är skrivna i presens utan att de direkt kan förklara varför. Personligen har jag inga problem med det. Jag menar hur skulle jag kunna ha det när en av mina favoritförfattare, Elly Griffiths, gör det?

Böcker skrivna i jag-form

Hanna gillar inte böcker skrivna i jag-form. Hon betonar dock att det kan fungera i vissa fall men inte i andra. Jag reagerar varje gång jag hittar åt en bok som är skriven i jag-form men jag kommer snabbt in i det så det vållar inga större problem för mig, även om jag föredrar när böcker skrivs i tredje person.

Kursiverade avsnitt

Det skulle visa sig att jag var långt ifrån ensam om att inte gilla kursiverade avsnitt: Blogg bohemen, Anna, Beas Bokhylla & Linda sällar sig till min ”klubb”.

Grovt språk

Helenas bokhylla tycker inte om när författaren känner behovet av att låta sina karaktärer använda ett grovt språk med svordomar och könsord. I alla fall när det inte är motiverat. Som exempel ger hon Box 21  av Roslund & Hellström. Jag har läst två böcker av dessa författare och jag förstår inte alls hur de har kunnat bli så stora. Om det berodde på det grova språket kan jag inte svara på då jag har glömt böckerna för länge sedan.

Felaktig interpunktion

Jeanette tycker inte om långa meningar som delas upp med så många komman att hon hinner glömma hur meningen började innan hon ens har kommit fram till slutet av den. Ej heller gillar hon motsatsen, dvs. telegramliknande text där hon ger Vit Jazz av James Ellroy som exempel. Jag har läst ett par böcker av honom och han har minsann ett säreget sätt att skriva och de är inte helt lätt att ta sig igenom För mig handlar det mer om att hans böcker alltid omges av ett sådant mörker att de nästan blir till en börda.

Tina ogillar när författarna ”strösslar med punkter efter vart och vartannat stycke, det vill säga att de avslutas med … och där känner jag mig träffad för jag brukar göra det ibland i mina recensioner. Till mitt försvar så gör jag det inte hela tiden och dessutom har jag inte gjort det i bokform, inte ännu i alla fall 🙂

Alltför detaljerade beskrivningar

Jeanette och 23min ogillar när detaljbeskrivningarna tar över handlingen och det kan jag inte annat än att instämma i.

Cliffhangers i slutet av en bok/ett kapitel

Personligen älskar jag böcker som slutar med en cliffhanger, men bara om boken ifråga ingår i en serie. Peter James är en mästare på detta och jag blir alltid lyrisk när jag kommer till sista sidan där de sista meningarna fullständigt får mig att länga ihjäl mig till nästa bok. Här vill jag dock påpeka att James cliffhangers inte handlar om själva mordgåtan som alltid avslutas i varje bok. Nej, hans cliffhangers kretsar kring vad som hände med Roy Grace fru, och snart kan jag inte hålla mig längre från att läsa Not Dead Yet, där jag förhoppningsvis kommer att få än fler smaskiga detaljer om detta delikata ämne.

Helenas bokhylla tycker att det är ett billigt knep eftersom det verkar som att ”författaren inte litar på att boken är tillräckligt bra för att läsaren ska vilja läsa nästa del om han/hon inte snuvas på upplösningen.” Sara Pepparkaka håller med Helena eftersom hon känner sig manipulerad om historien i boken inte alls får någon form av slut. Hon känner det som att författaren måste lura henne till att läsa följande bok i serien.

Jonna tycker inte om ”när författare känner ett behov av cliffhangers i slutet av varje kapitel. Att göra så är att underskatta sin läsare.” Jag älskar även Cliffhangers i slutet av ett kapitel om boken är spännande i övrigt. En spännande bok, med intressanta och nervkittlande cliffhangers är ett vinnande koncept i min bok.

 Leah placerar sig någonstans mitt emellan: hon ogillar cliffhangers om” de används i överflöd och dessutom med avsaknad av material till att kunna reflektera vidare över potentiella utgångar”, men [”e]n cliffhanger som däremot är subtil i väl valda stycken kan detta istället vara estetiskt tilltalande och väcka den tankeglada själen inom mig.”

Urvattnade stereotyper

Det mörka tornet ogillar urvattnade stereotyper vilket gör att hon ogillar att läsa deckare. Hon nämner deckare av Camilla Läckberg, Lisa Marklund och Mons Kallentoft som exempel och visst kan jag hålla med henne när det gäller just dessa författare, (även om det var det kursiverade liket som fick mig att ta avstånd från Kallentofts böcker). Däremot så finns det hur många deckarförfattare som helst som absolut inte har några urvattnade stereotyper i sin uppsättning av karaktärer.

Pust, nu har detta megainlägg kommit till sitt slut. Vad tror ni? Kommer någon författare någonsin att våga skriva en bok i framtiden?