Intressant men tempofattig historia av Fossum

Författare: Karin Fossum
Titel: Döden skall du tåla
Originalets titel: Varsleren
Utgivningsår: 2009
Förlag: Forum
Översättning: Helena & Ulf Örnkloo
Antal sidor: 269
Källa: Bibliotek
Intresse: Spänningsroman, kriminalroman, serie
Genomsnittligt betyg [Rating: 3/5]

Den strävsamme Konrad Sejer är på plats igen, liksom hans trogna hund Frank och den charmerande assistenten Skarre. Norges mest prisade spänningsförfattare skämmer återigen bort oss med en psykologisk thriller som går djupt in under huden.

Det är en varm sensommardag i ett norskt villaområde. Barn hoppar på studsmattor, vuxna slöar i solstolar, någon målar ett staket och en annan tvättar bilen. En ung mamma har lagt sin bäbis i vagnen att sova middag under ett träd i hagen. Hon känner sig helt trygg och vet att hon genast skulle höra om något hände barnet. Men när en person kommer fram ur skogen och drar av det lilla täcket märker hon ingenting.

I ren panik anländer mamman till akuten, hon har hittat barnet i en pöl av blod i vagnen, men läkarna är förbryllade för flickan har inte minsta sår på kroppen. Någon har utsatt dem för ett djävulskt spratt.

Samma dag hittar kriminalkommissarie Konrad Sejer ett kort utanför sin dörr där det står Helvetet börjar nu! Detta blir upptakten till en rad bisarra händelser i trakten.

Om det är fart och fläkt man är ute efter när man läser en kriminalroman gör man klokt i att lämna Fossums böcker därhän. Intrigen rör sig framåt i sakta mak, utan varken upp- eller nedgångar i tempot. Men det är inte däri som hennes styrka som författare ligger. Däremot är hon en mästarinnan på att skapa karaktärer som man känner någonting för: det kan antingen vara hat, ilska, frustration, kärlek eller varför inte sympati. Men man känner alltid någonting.

I Döden ska du tåla känner jag verkligen med gärningsmannen. I ena stunden kunde jag vara topp tunnor rasande på honom för att i nästa vilja hoppa in i boken och ge honom det som hans mamma uppenbarligen inte klarade av.

Brotten som från början i bästa fall kunde klassas som busstreck får en alltmer brutalare underton och då började min sympati att vackla. Framför allt i avsnittet där inte mindre än sju stycken Eskimåhundar innehar huvudrollen. Det kändes alltför brutalt för att ”min” pojke skulle kunna vara skyldig, men samtidigt så fanns det inte någon annan lämplig kandidat värdig att bära hundhuvudet. Eller?

Handling [Rating: 3.5/5]
Språk [Rating: 3/5]
Tempo [Rating: 2/5]
Karaktärer [Rating: 4/5]