Recension: Arvet av Tamara McKinley

Författare:
Originalets titel: Legacy
Utgivningsår: 2009
Förlag: Forum
Översättare: Louise Thulin
Antal sidor: 355

Rating: ★★★½☆

Sammanfattning

Arvet är den direkta fortsättningen på Landet bortom haven och De modigas rike.  Ruby Penhalligan möter James Tyler, blir blixtförälskad och efter ett snabbt giftermål bestämmer de sig för att påbörja en farlig färd – bort från gården Månrakan, genom vildmarksleden Blue Mountains – för att tillsammans bygga upp en ny gård långt hemifrån. Under resans gång träffar de på aborigine flickan Kumali som Ruby tar under sina vingars beskydd. James avskyr emellertid flickan och när han är hemma får hon inte vara i närheten av sin fru. James och Ruby får två barn: en flicka och en pojke. James visar dock inget intresse vare sig av sin fru eller sina barn och snart driver guldfebern iväg honom från hemmet. Kvar blir Ruby, ensam och övergiven.

Under tiden anländer nya människor till Australiens strand. Däribland en naiv skolfröken, Jessie,  en tahitier med ett mystiskt förflutet samt en blivande earl. Samtliga är omedveten om att deras öden är sammanflätade i varandra.

Guldet gör många rika och giriga. Människor dör. Hemligheter avslöjas. Hatet flödar ända tills vissa omständigheter ska förena dem under samma flagga.

Mina tankar

Arvet gav mig inte samma läsarglädje som de övriga två. McKinley har fortfarande förmågan att göra trovärdiga gestaltningar av såväl miljöer som av karaktärer. Men i mångt och mycket känns det som att man redan har läst det här förut. Här finns kvinnorna som slåss för sina rättigheter och för jämlikhet i samhället. Här finns en skitstövel som gör att man utan tvekan skulle vrida nacken av honom om han var en verklig person och råkade springa i vägen för en själv. Här finns aboriginer som inte har någon status alls i de vitas rike och som blir bortrövade och våldtagna av de vita fotfolket som bara lyder regeringens order. Här finns kärlek, hat, förtvivlan, hopp och en längtan efter något annat. I Arvet får vi möta en ny generation, men igenkännings faktorn är hög, vilket är synd för det tar udden av upplevelsen.

Comments

  1. Jag har inte läst Tamara McKinleys böcker men skulle gärna göra det!

    • Annika says:

      Jag har precis börjat läsa Matildas sista vals som är McKinleys bästa efter vad jag har hört. Än är det för tidigt för mig att uttala mig om det, men jag har redan hunnit bli så arg så att det formligen rök ur nästan på mig. Grrr!

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge