Recension: Landet bortom haven av Tamara McKinley

Recension: Landet bortom haven av Tamara McKinley.

Författare: Tamara McKinley
Originalets titel: Lands Beyond the Sea
Utgivningsår: 2007
Förlag: Forum
Översättare: Louise Thulin
Antal sidor: 330

[Rating: 5/5]

Sammanfattning

Susan Penhalligan finner kärleken i Jonathan Cadwallder. Alla i deras närhet är emot förälskelsen då hon blott är en fiskardotter och han är en adelsman. De båda ungdomarna struntar i det ty de har bestämt sig för att gifta sig.
En dag får Jonathan ett erbjudande om att följa med på en expedition till Tahiti och Australien med fartyget Endeavour . Det är ett erbjudande han inte kan motstå och även om Susans hjärta håller på att brista förstår hon att det inte finns någonting hon kan säga eller göra för att förhindra honom att åka. Hon lovar Jonathan att hon ska vänta på honom i Cornwall.

Under tiden som Jonathan är borta inträffar en katastrof i Susans familj som leder till att hon tvingas gifta sig med prästen Ezra Collinson. Då Jonathan återvänder till Cornwall är han redo att infria sitt löfte om att gifta sig med Susan, men då han får höra att hon redan är gift flyr han till London. De båda skulle dock komma att mötas igen och vem hade kunnat förutspå vad det skulle leda till?

Billy Penhalligan, Susans bror, lever ett liv i lyx av de pengar han har införskaffat sig som smugglare. En dag åker han fast och han döms till fjorton års straffarbete på fångfartyget Chatham. Därefter väntar deportation till Australien. En resa som visar sig bli en mardröm.

Mina tankar

Landet bortom haven är en berättelse om tre olika människoöden som berör på djupet. Den är lite seg i början men sedan dras man med i ett aldrig tidigare skådat äventyr. Kärleken löper som en röd tråd genom berättelsen. Det gör även den oerhörda brutalitet som finns inneboende i människan. Jag grät under vissa partier av boken och förfasades över andra. Det allra värsta är att mycket av det som beskrivs faktiskt har hänt i verkligheten

Miljön är helt underbart beskriven och innan man vet ordet av har man förflyttats till Australien under 1700-talet. Man befinner sig verkligen på ort och ställe där handlingen utspelar sig: Man känner lukterna ombord på fångfartyget (gud förbjude), man känner smakerna av den näringsfattiga maten de äter, man känner svetten rinna av det hårda arbetet de utför.

Jag har aldrig varit så betagen av en bok och jag har heller aldrig varit så fylld av känslor som har rivit och slitit i mig. Den starkaste av känslorna har varit ilska. Jag har aldrig någonsin varit så arg som när jag läste om hur straffångarna behandlades på skeppen, och på det sätt som de vita for fram mot infödingarna. Men framför allt har jag varit helt galet förbannad på vissa karaktärer: Florence – Susans dotter -, samt Edward och Jonathan Cadwallder.

Trots all denna ilska är jag fullständigt begeistrad. Tamara McKinleys böcker är i världsklass och hon har intagit positionen som en av mina absolut favoritförfattare.