Recension: Dead in the Dark av Stephen Booth

Baksidestext: Ten years ago, Reece Bower was accused of killing his wife, a crime he always denied. Extensive police searches near his home in Bakewell found no trace of Annette Bower’s remains, and the case against him collapsed. But now memories of the original investigation have been resurrected for Detective Inspector Ben Cooper – because Reece Bower himself has disappeared, and his new wife wants answers. Cooper can’t call on the Major Crime Unit and DS Diane Fry for help unless he can prove a murder took place – impossible without a body. As his search moves into the caves and abandoned mines in the isolated depths of Lathkilldale, the question.

Mina tankar:

Dead in the Dark av Stephen Booth är ytterligare ett mästarverk av den författare som jag upptäckte redan vid första boken om Ben Cooper och Diane Fry 2001: Svarta hunden.

Med anledning av att den svenska översättningen tar på tok för lång tid på sig att publiceras har jag börjat att enbart läsa Stephen Booth böcker på engelska (vilket absolut inte är en nackdel)!

En av sakerna jag gillar med Booth är språket: ”(…) When you´re dead, you go into endless blackness. Yet you´ve always hoped you would get one last glimpse of the light, always prayed that you wouldn´t die alone (s. 2). 

Booth lägger ur flera falska spår och det gäller att vara på tårna för att hänga med i svängarna. Jag som dock inte är intresserad av att lösa mysteriet innan poliserna själva gör det har kanske större behållning av Booth böcker som alltid ger mig något av en ”aha”-känsla. 

Något som utmärker Booth är att han inte ältar saker. Den som har följt med i denna serie vet vad som hände med Coopers andra hälft, men det dröjer länge och väl innan han uppger vad som hände. Detta kan vara oerhört frustrerande (i synnerhet om man har ett lika dåligt minne som jag), men samtidigt är det ganska befriande och intressant att läsaren måste hänga med i hela bokserien för att förstå vad som händer och/eller vad som faktiskt har hänt.

Coopers och Frys förhållande till varandra har alltid varit ett stort mysterium och inte blir det mindre när man har läst den här boken. Klart står dock att Fry är mer än lovligt avundsjuk på Cooper, vilket av och till ter sig tämligen barnsligt från Frys sida.

Jag älskar i stort sett allt som har med England att göra men är det något som gör mig förvirrad så är det ”Tea time”. Jag känner många britter som säger att detta innebär middag, men de kan inte ge ett rakt svar på vad korrekt ord för middag är i detta fall. Jag stöter på detta såväl i böcker, i det verkliga livet som i tv-serier (senast i Scott and Bailey). 

Som en extra spänningslösare har Booth slängt in att Coopers brors fru har en allvarlig sjukdom. Denna sjukdom får mig alltid att må illa eftersom flera i min släkt har dött av den, men turligt nog inte av exakt samma diagnos.

Jag är ganska säker på att det har framkommit att jag är en person som hänger kvar i det förflutna på tok för mycket, och att ord som VW Beetle osökt får mig att tänka på hur mitt liv såg ut på det ljuva åttiotalet.

Ett annat tema i denna bok är eld/brand och det finns nog ingenting jag fruktar så mycket som att utsättas för en sådan. Jag behöver som tur är endast hoppa ut från andra våningen men det innebär inte att det är mindre skrämmande för det.

Nästa gång jag åker till England bara måste jag besöka the Peak District!

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: