Recension: Den förorade sonen av Jim Kelly

Författare: Jim Kelly
Svensk titel: Den förlorade sonen
Originalets titel: The Fire Baby
Utgivningsår: 2006
Förlag: Minotaur
Översättning: Hans Lindeberg
Antal sidor: 305
Källa: Bibliotek
Intresse: Journalistisk deckare
Betyg [Rating:3/5]

Philip Dryden besöker oförtrutet sin fru varje kväll där hon ligger i sin sjuksäng djupt försjunken i koman som hon hamnade i efter den svåra bilolyckan fyra år tidigare. Glädjande nog börjar hon påvisa vissa svaga livstecken och hon kan ”kommunicera” med hjälp av KOMPASSEN: en persondator med ett tangentbord som påminner om en modern fjärrkontroll. För det mesta blir det endast ”trams”meningar men vid några sällsynta tillfällen finns där ord och meningar som får Dryden att tro att Laura uppfattar betydligt mer av vad som pågår runt omkring henne än vad han hade kunnat ana.

I sjuksängen bredvid ligger den cancersjuka Maggie Beck som blev vittne till när ett bombplan kraschade i närheten av hennes hem och dödade nästan alla i hennes familj nästan trettio år tidigare. Hon är hårt märkt av sjukdomen och då orken tryter spelar hon in sin historia och sitt testamente på band för hennes närstående som ännu finns i livet.

Precis som i Vattenuret är det en lång rad namn och händelser som man måste hålla reda på. Gör man inte det så går man vilse i den här milt sagt komplicerade historien. Att nutid och dåtid möts är i och för sig inte särskilt ovanligt i den här formen av litteratur. Men det är när händelser berättas, skrivs om för att till sist vara förenat med en viss sanning som det blir lite väl mycket att hålla reda på för mig. För att förvirra läsaren (eller i alla fall mig) än mer så byter en karaktär skepnad och namn en bit in i handlingen. Och nej, det är inget korrekturfel utan det smälter ganska bra ihop med handlingen, om man är på alerten vill säga. Det var inte jag.
Att en karaktär byter namn verkar vara ett genomgående grepp som Jim Kelly frekvent använder sig av då detta fenomen även återfinns i bok nr 1. Varför? Din gissning är lika bra som min!

Som sig bör är vissa kapitel skrivna i kursiv stil. Jag tänker inte ens försöka förstå mig på vad det ska tjäna till förutom att göra texten svårläst och tyvärr så påverkar den intrigen negativt. Intrigen är tempofattig redan som det är och att inflika partier med kursiv text smällfylld med tankar bidrar inte till att tempot trissas upp. Det var i samband med dessa som gäspningarna infann sig …

Nej, det här är ingen total sågning även om det kan verka så. Språket är fantastiskt och mitt intresse för de tre huvudkaraktärerna har inte minskat. Snarare tvärtom. Jag vill verkligen veta om Laura någonsin kommer att vakna upp ur koman och hur livet för henne och hennes man Philip Dryden i så fall kommer att te sig. Kommer de att bygga sitt drömhus och skaffa familj? Kommer Philip då att sluta med sitt osmakliga beteende att gnaga på det som han hittar i sina fickor (korv, godis, kakor etc., inte sällan med ”ludd” på)… urk! Dessutom skulle jag vilja veta vilket land som chauffören Humph har tänkt bege sig till härnäst under julhelgen. Den karln torde ha sällan skådade språkkunskaper med tanke på hur många kassettband han hinner lyssna på medan han väntar på att Dryden ska utföra sina uppdrag. För att (förhoppningsvis) få svar på dessa frågor så måste jag även läsa nästa bok i serien med titeln Måntunneln.

Den får dock vänta en stund. Jag måste hämta mig från den här först!