Författare: Jim Kelly
Svensk titel: Vattenuret
Originalets titel: The Water Clock
Utgivningsår: 2002
Förlag: Minotaur
Översättning: Hans Lindeberg
Antal sidor: 296
Källa: Bibliotek
Intresse: Journalistisk deckare
Genomsnittligt betyg [Rating: 3/5]
Philip Dryden arbetar som journalist på tidningen The Crow. En dag får han nys om att polisen är på väg att dra upp en bil ur vattnet som några ungar hade fått syn på när de var ute och åkte skridskor. Polisen drar en suck av lättnad då bilen till synes verkar vara tom. Lättnaden lägger sig dock snabbt då de hittar en illa misshandlad man i bilens bagagelucka. Att det är mord råder det inga tvivel om.
Dryden, som är ganska trött på att skriva om bortsprungna hundar och guldbröllop, känner att den här storyn kommer att bli hans stora genombrott. Kort efter fyndet i bagageluckan hittas ett skelett i den gamla bykyrkan. Dryden upptäcker snart att de båda morden har många gemensamma nämnare. Riktig huvudbry får Dryden när han inser att det även finns kopplingar till den personliga tragedi som drabbade honom två år tidigare som ledde till att hans fru, Laura, hamnade i koma.
Dryden kämpar oförtrutet vidare och beviset på att han är på rätt väg får han genom att han vid två tillfällen hittar små hotmedddelanden under Lauras huvudkudde. Nu gäller det för Dryden att snabbt drar åt nätet kring mördaren innan han förlorar sin fru för alltid.
Största behållningen med Vattenuret är Jim Kellys underbara språk. En bok vars första kapitel börjar med raderna: ”Humphrey H. Holts registrerade minitaxi kröp fram över marsklandet likt modellbilen på ett jättelikt Monopolbräde” (s.15) slår fullständigt knock out på mig. Och så fortsätter det. Det är länge sedan jag läste en bok där språket helt har tagit andan ur mig. Tyvärr tappar den lite på slutet, men det är ändå språket som gör att boken får ett godkänt betyg.
Då, Jim Kelly, arbetar som journalist på Financial Times i London vid sidan av sin författarkarriär är det knappast en slump att vi hittar en journalist i huvudrollen i hans böcker. Man ska skriva om det man känner till sägs det ju och Kelly gör det riktigt bra. Man får en bra känsla för hur en journalist arbetar och vilket stressigt liv de lever då de hela tiden måste vara med där det händer, när det händer.
Intrigen då? Nja, den blir aldrig riktigt spännande och tempot dras ner avsevärt varje gång Kelly låter en för tillfället okänd röst berätta saker från det förflutna. Dessa partier är skrivna med kursiv stil (varför tjuras författare med att använda sig av detta ”trick”?) Jag antar att syftet är att förhöja spänningen ytterligare, men det enda som händer är att intrigen sätts på paus innan den så sakteliga åter tar fart, fram till nästa paus osv.
Det är extremt många karaktärer i den här boken och det är nästan helt omöjligt att hålla koll på vem alla är och vad de bidrar med i berättelsen. En av dem byter dessutom namn mitt i berättelsen och det gör inte det hela lättare. Visserligen har namnbytet en avgörande betydelse för själva intrigen, men det förvirrar trots det läsaren en hel del. Två karaktärer utmärker sig dock lite extra: Dryden och hans chaufför Humph. Det är dessa båda herrar, och språket så klart, som skulle kunna få mig att läsa bok nummer två Den förlorade sonen. Dessutom så känner jag ett starkt behov att att få veta hur det går för Laura. Jag önskar henne ett bättre öde än att ligga i sin säng på sjukhuset som en säck potatis i resten av hennes liv.
Vattenuret nominerades för övrigt till John Creasy Dagger Award 2002 och den ingår i boklistan till min Thriller-utmaning som nu börjar närma sig sitt slut.
Handling [Rating: 2.5/5]
Tempo [Rating: 2/5]
Språk [Rating: 4.5/5]
Karaktärer [Rating: 3/5]
Speak Your Mind