Recension: Den frusna elden av Jens Henrik Jensen

Baksidestext (på danska): Den danske krigsveteran Niels Oxen formodes omkommet under en ulykke på havet. I virkeligheden har han overvundet svære kvæstelser på en lille ø i den svenske skærgård og står nu i sit livs dilemma:

Opdager lederne af det hemmelige magtnetværk Danehof, at deres attentat mod ham er slået fejl, vil de indlede en sand menneskejagt for at dræbe ham.

Opdager det danske politi, at han er i live, vil han blive eftersøgt og anklaget for et mord, han ikke har begået. Alligevel beslutter Oxen sig for at forsøge at afsløre de skyldige. Gør han det ikke, er han dømt til evig flugt – uden chance for at gense sin søn.

Stillet over for en umulig opgave kontakter han sin tidligere makker fra PET, Margrethe Franck, som imidlertid er fyret og arbejder som kassedame og hotelopvasker. Oxen og Franck slår sig igen sammen med den tidligere PET-chef Axel Mossman og hans nevø.

Kampen mod Danehof har haft fatale konsekvenser for dem alle, og de kan kun få deres liv tilbage ved at besejre de mørke mænd. Men hvordan slås man mod en usynlig fjende?

Mina tankar:

Inledningen är något seg men när intrigen väl tar fart är det bara att hänga med. Jag bryr mig som vanligt mest om Margrethe Franck och Niels Oxen. Francks chef, Alex Mossman, har jag fortfarande svårt att få grepp om. Ena minuten gillar jag honom stenhårt, nästa misstror jag honom lika mycket och det är väl om något ett gott betyg av författaren?

Niels Oxen påminner en del om Jack Reacher (karaktär skapad av Lee Child) som jag har avgudat hur länge som helst. Båda ställs inför krig som de måste ta itu med på egen hand, båda har en vilja av stål och båda är militärer/soldater och båda tycks komma ut på andra sidan med livhanken något så när intakt. Där slutar dock likheterna och det är gott så, det räcker för att jag skulle kunna följa Oxen till världens ände om det skulle krävas.

Som vanligt slänger sig Mossman med anglicismer och eftersom jag personligen är en fena på att uttrycka mig på alla språk jag kan känns det som hemma för mig.

Omnämnande av Nord och Syd (och i ärligheten Öst) får mig osökt att tänka på tv-serien som jag känner mig tvungen att se om nu.

En del av handlingen utspelar sig i Liverpool som sedan mitt intresse för Beatles väcktes för så många år sedan har tillhört listan över platser som jag vill besöka. I november förra året tog jag mig äntligen tid att besöka Abbey Road i London, och även om det trots allt bara är ett övergångsställe så hade det en stor betydelse för mig.

Politik har en avgörande roll även här och det får mig nästan att bli illamående.

Jag vill ogärna upprepa mig men jag kan inte nog påpeka att dessa böcker ska läsas i ordning:

  1. De hängda hundarna
  2. Mörkermännen
  3. Den frusna elden

Trailer: 

Speak Your Mind

*