Recension: Die of Shame av Mark Billingham

Die of Shame

Baksidestext: Every Monday evening, six people gather in a smart North London house to talk about addiction. There they share their deepest secrets: stories of lies, regret, and above all, shame. Then one of them is killed – and it’s clear one of the circle was responsible. Detective Inspector Nicola Tanner quickly finds her investigation hampered by the strict confidentiality that binds these people and their therapist together. So what could be shameful enough to cost someone their life? And how do you find the truth when denial and deception are second nature to all of your suspects?

Först av allt:


Mina tankar:

Jag har aldrig någonsin blivit besviken på en bok som stoltserar med Mark Billinghams namn på omslaget, men ju längre fram i handlingen jag kom desto mer övertygad blev jag om att jag skulle lämna den här boken med en dålig smak i munnen. Och mycket riktigt, min ”sorg” kände inga gränser när jag hade kommit till sista sidan.

Die of Shame kretsar kring en grupp människor som med psykologen Tony De Silva ska försöka hitta tillbaka till en något så när dräglig vardag i missbrukens efterverkan. Var och en av karaktärerna är väldigt intressanta, och likaså är det något med gruppens dynamik som gör att man inte kan få nog, utan man måste hela tiden läsa mer för att se vart händelserna ska ta vägen. Problemet är att de inte tar vägen någonstans… (mer om det längre ner).

Kapitlen är indelade i NU och DÅ och de för på ett väldigt avvägt sätt hela tiden handlingarna framåt. Man vet redan från början att någon ska dö, men man måste läsa en ganska god stund innan man vet vem.

Die of Shame uppges vara en så kallad standalone, och här får vi för första och sista gången (trodde jag) träffa Nicola Tanner. Hon är en ny frisk, fläkt i deckarvärlden, och jag tyckte om henne vilket överraskade mig eftersom jag trodde att jag skulle sakna Tom Thorne för mycket. Men jag tänkte inte särskilt mycket på det förrän han helt plötsligt dyker upp som gubben ur lådan i ett mycket sent skede, och när boken väl är utläst snurrar tusen och åter tusen frågor runt i huvudet.

Det verkar som att Billingham inte riktigt hade bestämt sig för vad han skulle göra med vare sig intrigen eller karaktärerna i den här boken. Med förhoppning om att han hade ångrat sig och att Love like blood i själva verket skulle ta vid där den gigantiska cliffhangern i den här boken slutade började jag läsa den. Så här i efterhand ångrade jag att jag ens tog upp den, för även om jag fick läsa om Nicola Tanner som där leder utredningsarbetet tillsammans med Tom Thorne , så uppväger det inte på långa vägar känslan av att ha blivit så lurad på så många sätt av en av mina absoluta favoritförfattare.

Speak Your Mind

*