Recension: Ett långt spår av blod av Mason Cross

Baksidestext: När Caleb Wardell, den ökände Krypskytten från Chicago, rymmer från death-row två veckor före sin avrättning vänder sig FBI till Carter Blake. Han är en man med en unik förmåga att spår upp personer som inte vill bli hittade, och en person som Wardell dessutom är bekant med sedan tidigare.

Tillsammans med Elaine Banner – en ambitiös FBI-agent som förenar livet som singelmamma med en alltmer framgångsrik karriär – måste Carter spåra Wardell, som nu förflyttar sig över USA och dödar till synes slumpmässigt.

Men Carter och Elaine finner sig snart vara åskådare mer än aktörer i fallet. Och medan de desperat försöker förstå sig på en man som dödar av ren lust, uppdagar de ett virrvarr av lögner och korruption som ska skaka om hela landet.

Mina tankar:

Det första som möter mig när jag håller i den här boken är Lee Childs uttalande om att ”det här är precis min sorts bok”. Detta kan jag tycka är en aning märkligt med tanke på att ”spåraren” Carter Blake har lånat en del drag av Childs Jack Reacher, men med ett i ärlighetens namn rätt så skralt resultat. Reacher är en dynamisk som jag mer än gärna skulle låta stå i min ringhörna om jag någon gång skulle hamna i trubbel. Carter Blake är förvisso även han en egensinnig karaktär som väljer att gå sin egen väg och som blint förlitar sig på sin instinkt. Egenskaper som jag i normala fall gillar, och tilltron om att Blake skulle få sälla sig till mina favoritkaraktärer började med orden ”Till att börja med heter jag inte Carter Blake. Namnet är inte mitt mer än hotellrummet som jag råkade befinna mig i när jag fick samtalet” (s. 9). Mystiskt och kittlande uttalande som utlovade många fler godbitar längs vägen. Tyvärr blev det inte så. Efter 383 sidor vet jag fortfarande inte riktigt vem han är och i dagsläget är han inte intressant nog för att jag ska kasta mig över uppföljaren Den onde samariten. Men känner jag mig själv rätt kommer jag att ge honom en andra chans någon gång i framtiden.

Jag gillar krypskyttar/soldater både på tv (t.ex. Strike back och Shooter) och i böcker (t.ex. Prickskytten av Lee Child), och i hemlighet drömmer jag om att leva ett lika spännande liv som dessa karaktärer (oroa er inte, jag är mycket väl medveten om att det är fiktion men om ni har sett tv-serierna och läst boken tror jag nog att ni förstår vad jag menar). Detta är dock fullständigt ologiskt med tanke på att jag endast klarar av att ta död på myggor, andra små flygfän och spindlar, men så är det i alla fall.

(Krypskytten i den här boken gillade jag dock inte alls, Caleb Wardells oavbrutna till synes slumpmässiga dödande blev tidigt rätt tröttsamt. Vad som är än mer trist är att en avgörande detalj släpps redan på sid. 12 och det förtar en hel del av den spänning som ev. skulle ha funnits där. Inte blev det bättre av att jag tämligen omgående lyckades lista ut vem Wardell stod i maskopi med och då är det riktigt illa. Jag är nämligen inte särskilt intresserad av att försöka lista ut vem som har gjort vad och varför, men nu fick jag det mer eller mindre skrivet på näsan och det är inte ett gott betyg.

Jag har lyckats gräva fram en enda sak om jag gillar med den här boken och det är användning av på exakt rätt ställe. Om det inte vore för dem är jag tämligen säker på att jag inte skulle ha mäktat med att läsa ut den.

Intervju med Mason Cross för den som vill veta mer om honom:

Ett långt spår av blod är ett från Modernista i översättning av

 

Comments

  1. Jag borde egentligen ha älskat den här boken för precis som du så gillar jag den här typen av karaktär, men jag blir aldrig riktigt intresserad. Varför har jag egentligen ingen aning om. Jag har andra delen stående här och jag kommer att läsa den, så småningom.
    Monika recently posted..Nytt igen

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge