Recension: Försvunnen av Harlan Coben

Äntligen har Harlan Coben hittat åt gaspedalen som låter läsaren följa med på ett hisnande äventyr med kärlek, lust, våld, terrorister, embryoadoptioner, navelsträngsblod, tortyr och mord. Allt i en väl avvägd blandning som tillsammans med ett intressant persongalleri gör Försvunnen till en härlig och fartfylld läsupplevelse.

Handlingen utspelar sig i New York, Paris och London och det är i den förstnämnda staden som Myron Bolitar mottar ett samtal från Terese Collins som han inte har hört av sedan deras korta romans flera år tidigare. Hon ber honom komma till Paris och mot bättre vetande tar han henne på orden och styr kosan till Paris. Redan vid ankomsten hamnar han i trubbel när han tas åt sidan i passkontroller och utsätts för ett första förhör. Kort efter att han har mött upp Terese får han reda på att Tereses man Rick har blivit mördad och att det finns DNA som tyder på att deras gemensamma dotter har befunnit sig på platsen trots att hon har varit död i tio år.

Myron och Terese misstänks för mord men i brist på bevis släpps de och Myron ger sig ut på en egen vild jakt efter sanningen. Till sin hjälp har han Windsor ”Win” Horne Lookwood II och Esperanza Diaz som är såväl hans affärspartners som hans bästa vänner.

Försvunnen ger en kuslig inblick i vad som går att köpas för pengar och hur långt terrorister är villiga att gå för att stå upp för sin sak. Jag har ingenting emot vare sig lagring av navelsträngsblod eller nedfrusta ägg och embryon så länge de används till det de är tänkta för men när de kommer i händerna på terrorister kan vad som helst hända …

Dialoger utgör en stor del av boken och det är också dessa som bidrar till det höga tempot som jag har saknat i Cobens tidigare böcker. Även jakten på sanningen driver upp farten och spänningen och de scener där Myron hamnar i slagsmål är näst intill oslagbara.

Myron Bolitar är en före detta basketspelare som tvingades avsluta karriären på grund av en knäskada. Trots det är han extremt vältränad vilket kommer väl till pass då han hamnar i rejält prekära situationer vid ett flertal tillfällen. Till viss del har jag svårt att köpa att allt han lyckas åstadkomma ibland med bara sin blotta närvaro men det hjälps inte, jag gillar honom ändå.

Win med det långa namnet är en snuskigt rik arvtagare som satsade på de ”rätta hästarna” och som därmed utökade sin förmögenhet ytterligare. Han har en älskarinna vid namn Mig och det namnet inbjuder till många roliga skämt och anspeglingar av sexuell karaktär och för de mesta går dessa hem hos mig, men inte alltid hos Myron.

Esperanza Diaz kallas fortfarande för ”Lilla Poahontas” trots att hon har lämnat sin karriär som professionell brottare bakom sig. Henne får vi egentligen inte veta särskilt mycket om förutom att hon sköter fotjobbet och gör allt vad hon kan för att hålla Myron på mattan och på kontorsstolen för att utföra det jobb de har åtagit sig att göra, nämligen att representera människor.

Terese Collins är den jag tycker minst om då hon har en tendens att försvinna, ibland i flera år, för att sedan förvänta sig att de som står henne närmast åter ska ta emot henne med öppna armar. Visserligen var hon med om en tragedi som så när även hade kostat hennes eget liv men det rättfärdigar i min värld inte ett sådant ytligt beteende.

BokBloggen tyckte inte alls som jag, vilket inte heller Bokbrus gör, men jag tycker att Försvunnen är den klart bästa bok jag hittills har läst av Coben.

<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-

Bokfakta:

Författare: Harlan Coben
Titel: Försvunnen
Originalets titel: Long Lost
Utgivningsår: 2010
Förlag: Forum
Översättare: Jan Malmsjö
Antal sidor: 286
Källa: Bibliotek
Intresse: thriller
Betyg [Rating:4/5]