Först av allt: Om du ännu inte har läst Gone Girl av Gillian Flynn, men har tänkt göra det, ska du INTE läsa den här recensionen!
Varför?
Jo, därför att jag inte kan börja den på något annat sätt än från slutet. Härmed utfärdar jag alltså en
***
Gone girl är något av det värsta jag läst. Inte för att den innehåller onödigt mycket våld, eller för att den berör ämnen som kan vara svåra att läsa om. Nej, det handlar helt och hållet om hur jag kunde gå från att vara så in i bombens lyrisk till så fruktansvärt besviken.
Är det något som Flynn är duktig på så är det att skapa en spänning som man inte direkt kan ta på, men som ändå vägrar släppa sitt grepp om läsarens själ. Men ju närmare slutet jag kom avtog den krypande spänningen alltmer för att i stället bytas ut mot en väldigt närvarande panik. ”Den får INTE sluta så här” sa jag till mig själv, ”Den får bara INTE sluta så här”, men så gjorde den det i alla fall. Och jag känner mig … lurad!
Gone girl handlar om det äkta paret Amy och Nick Dunne och de gick verkligen ”igenom” läsplattan. Det vill säga att jag såg dem, och alla andra karaktärer också för den delen, lika tydligt framför mig som om de skulle ha befunnit sig i samma rum som mig. Flynn kan verkligen konsten att skapa levande karaktärer och är det någonting jag gillar så är det karaktärer som jag känner någonting för. Vad jag känner är inte viktigt, men de måste beröra mig på något sätt och jag lovar att ingen går mig obemärkt förbi i den här boken.
Boken är uppdelad i tre delar och i hela den första delen får vi lära känna Amy genom dagboksanteckningar, medan Nick befinner sig här och nu. Normalt sett brukar det här upplägget inte gå hem hos mig, men Flynn gjorde det så genialiskt bra att jag var alldeles lyrisk och bara ville ha mer, mer, mer. Utåt sett påminner de om vilket annat gift par som helst, men under ytan pågår ett spel som är långt djävligare än vad jag någonsin kunde tro. Ena sekunden låg mina sympatier hos Amy, sedan avslöjade hon en mindre smickrande detalj om sig själv eller liknande vilket gjorde att jag i stället ställde mig på Nicks sida. Men som av en händelse begick han ett misstag eller visade en sida av sig själv som jag inte gillade och vips tyckte jag väldigt mycket om Amy igen. Och så höll det på en god stund och jag njöt av att hela tiden bli överraskad och av att aldrig ens för ett ögonblick kunna räkna ut vad som var den absoluta sanningen. När den väl kom fram fanns det inte längre några tvivel om vem jag höll en extra tumme för. Länge följde jag utvecklingen med en nagelbitarspänning som gjorde att jag nästan inte kunde sitta still medan jag läste. Men så kom det som skulle förändra allt, och får en författare verkligen förvandla en genialisk intrig till något som inte liknar någonting?
Jag säger NEJ!
Faktum är att det extremt dåliga slutet gör att den här boken inte ens når ett godkänt betyg och det enda goda jag tar med mig är följande citat:
”[…] if you´re about to do something, and you want to know if it´s a bad idea, imagine seeing it printed in the paper for all the world to see” (s.158).
Visdomsord är visserligen inte så illa, men jag hade förväntat mig så mycket mer!
Bokfakta:
Författare: Gillian Flynn
Titel: Gone Girl
Utgivningsår: 2012
Förlag: Crown Publishing Group
Antal sidor: 432
Format: E-bok
Intresse: psykologi, spänning
Betyg [Rating:2/5]
Oj, det var ord och inga visor! Jag håller med om att slutet är kasst, men inte att det förstör hela läsningen. Men visst är det synd att en bok som är så bra inledningsvis förstörs av ett hafsigt avslut. Definitivt inte Flynns bästa.
enligt O recently posted..Tematrio – Fortfarande olästa
Twitter: lottensbokblogg
says
Jag gillar verkligen dina recensioner för du är så brutalt ärlig!
Jag uppbådade inte så starka känslor för den här boken, men var besviken på ett sätt som jag inte kunde sätta fingret på. Det var också den första boken jag läste av Flynn, men som tur är så gav jag inte upp för det!
Lottens Bokblogg recently posted..Under the frog av Tibor Fischer
Tack för det!
Jag läste Vass egg på svenska och även om boken var bra kunde jag inte låta bli att reta mig på den urusla översättningen och/eller korrekturläsningen. Dark Places läste jag på engelska och jag älskade den och med anledning av det hade jag stora, stora förväntningar på den här. Jag är fortfarande grymt besviken, men inte så besviken att jag aldrig kommer att läsa en bok av henne igen.