Inkräktaren är den femte delen i serien om Fredrik Broman och jag börjar faktiskt bli lite less på honom nu. Han är en mästare i ältning även i normala fall men här har han verkligen lagt upp ribban då han ältar precis allt som tidigare har hänt: äktenskapsproblemen med Ninni, affären med Eva och så olyckan han var med om som kunde ha slutat riktigt illa. Tankarna åker till det förflutna med så banala triggers som att passera ett hus, samtal med ett vittne, eller varför inte hemma vid middagsbordet. Det blir för mycket och det är totalt ointressant inte minst med tanke på att det absolut inte har något som helst att göra med intrigen och/eller utredningsarbetet att göra.
Handlingen utspelar sig som vanligt på Gotland och upptakten till en ruskig mordhistoria sker när familjen Henrik Kjellander, Malin Andersson och deras två barn Ella och Axel återvänder hem efter fyra veckors semester. Under tiden de har varit borta har de haft huset uthyrt och Malin känner direkt att någonting inte stämmer när hon kliver innanför dörren. Kort därefter hittar hon ett fotografi där ögonen har blivit utstuckna på samtliga familjemedlemmar. Därefter eskalerar hoten tills det hela slutar med en tragedi.
Själva mordhistorien är riktigt spännande men hade kunnat vara ännu bättre om inte allt runtomkring hade lämnat så mycket övrigt att önska. Fredrik Broman har jag redan nämnt och hans fru likaså: Två vitt skilda personligheter fast med ältandet gemensamt. Ninni har jag aldrig riktigt tyckt om och hon stärkte inte sina aktier här heller.
När vi ändå är inne på persongalleriet måste jag även kort nämna Henrik Kjellander som trots att han tvingades gå igenom en personlig tragedi var mer intresserad av sitt rykte än av att få fram sanningen. Förvisso kan jag förstå att karaktärer måste ha hemligheter som till slut kommer att avslöjas men det blir löjligt när det uteslutande är en och samma som står för hemlighetsmakeriet …
Det är vanligt att författare blandar in moderna begrep, främst inom IT och sociala nätverk i sina böcker. Görs det här bra kan resultatet bli lysande. Görs det mindre bra kryper känslan av utfyllnad eller ett krystat försök att själv försöka sig på det här relativt nya berättargreppet. Östlundh lyckas inte alls övertyga mig om Malins yrke som självförsörjande matbloggare. Det fyller absolut ingen funktion om man bortser från några elaka kommentarer som i rimlighetens namn borde ha haft stor betydelse men som i själva verket inte blev mer än ett ”jaha”.
Viket osökt leder till bokens slut.
Jag gillar inte när man som läsare känner sig som ett enda stort frågetecken när mordgåtan är löst och utredningen därmed avslutad. Den viktigaste frågan som fortfarande är obesvarad är varför.
Nu tar vi paus från varandra Fredrik Broman och jag.
Andra bloggar om Inkräktaren: Kristina Simars bokblogg, Tankar från en samlares hjärna, Bims blogg, Bokbrus
Bokfakta:
Författare: Håkan Östlundh
Titel: Inkräktaren
Utgivningsår: 2011
Förlag: Forum
Antal sidor: 460
Källa: Biblioteket
Intresse: Deckare, kriminalroman
Andra titlar i serien: Släke, Dykaren, Terror, Blot
Betyg [Rating: 1.5/5]
Twitter: lindaode
says
Tråkigt! Lånade bok 3 idag och hoppas att den är bra i alla fall.
enligt O recently posted..Om bulimisk läsning
Jag har nog läst Östlundhs böcker för tätt inpå varandra och därmed blivit less Fredrik Broman som jag tyckte relativt bra om i början.
Jag har läst andras recensioner om Inkräktaren och ingen är lika kritisk som jag så du bör nog läsa den själv och bilda dig din egen uppfattning 🙂