Recension: Terror av Håkan Östlundh

Författare: Håkan Östlundh
Titel: Terror
Utgivningsår: 2006
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 327
Källa: Bibliotek
Intresse: Kriminalroman, Deckare, serie
Andra titlar i serien: Släke, Dykaren, Blot, Inkräktaren
Betyg [Rating: 2.5/5]

För en tid sedan läste jag Släke och jag blev helt exalterad över att ha hittat ytterligare en stjärna på deckarhimlen. I samband med Läsutmaningen: Deckare jorden runt bestämde jag mig för att det var dags för att göra ytterligare ett besök på Gotland för att se vad Fredrik Broman hade att tampas med den här gången. Full av iver skyndade jag mig till biblioteket bara för att upptäcka att del två i serien – Dykaren – var utlånad. Därför högg jag tar i del tre i hopp om att jag inte skulle ha missat så mycket, eller att vissa luckor skulle fyllas i med hjälp av flashbacks.

Det visade sig att min föraning visade sig stämma: Fredrik Broman och hans fru hade separerat på grund av att han inte kunde motstå frestelsen att krypa i säng med sin kollega, kriminalteknikern, Eva Karlén. Här har vi alltså en försmådd fru, en man som inte kan motstå frestelsen att smaka på förbjuden frukt trots ett gnagande samvete, samt en älskarinna som verkar trivas utmärkt med livet. Det här scenariot kommer tillbaka med jämna mellanrum och tar, enligt mig, på tok för stor plats i intrigen. Som om inte det vore nog är slutet på den här historien mer än lovligt förutsägbar.

När Fredrik Broman väl lyckas släppa tankarna på sitt privatliv jagar han den mördare som sköt två människor med utländsk bakgrund vid sin stuga i Nisseviken. Broman & Co riktar blickarna mot den närmaste omgivningen för att sedan utvidga sökandet till personer kända för att ha rasistiska åsikter. Då briserar en bomb på m/s Visby och en av de egna blir skadade.

Ledtrådarna leder utredarna till fastlandet dit Sara och Fredrik åker för att nysta i varsin ände. Det de hittar gör att de tror sig veta vem gärningsmannen är. Samtidigt åker Eva Karlén för att följa upp ett spår. Hon tror sig att hittat stället där mördaren har gömt viktiga bevis och mot bättre vetande ger hon efter för impulsen att utforska stället på egen hand. Detta visar sig vara ett ödesdigert misstag som får oanade följder.

Nej, det här var verkligen ingen höjdare. Det är inte bara Fredriks problemfyllda privatliv som gör att boken inte kommer upp till godkänt betyg. Här finns nämligen även en totalt meningslös sidohistoria som inte fyller någon funktion alls. Vad är syftet med det?