Recension: Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman

Jag har aldrig förstått mig på Alexander Schulmans storhet inom vare sig blogg- eller övriga medievärlden. Därav har jag inte läst Ninni Schulmans debutbok Flickan med snö i håret och jag vet att det låter mer än lovligt fördomsfullt men när jag hör ett namn så kan jag inte låta bli att koppla samman det med olika händelser och/eller till andra personer med samma namn.

När så manuset till Pojken som slutade gråta av just Ninni Schulman dök upp i min brevlåda så kastade jag mig inte direkt över det, men jag gömde inte heller undan det. Efter att ha kastat en blick på det varje gång jag passerade bokhyllan så högg jag till slut tag i det och började läsa. Och jag blev varken överväldigad eller besviken utan det var snarare en känsla av likgiltighet som infann sig.

Huvudstoryn kretsar kring hus som brinner ner på löpande band när en något mindre välvillig person slänger in Molotovcocktails genom husens fönster. Den enda gemensamma nämnaren är textraden “Du hör inte när jag slutar gråta” som lämnas kvar på varje brottsplats och polisen har inte en aning om var de ska börja leta. Detta skulle ha kunnat bli en angenäm läsning om även allt runtomkring hade legat på samma nivå.

Tyvärr är så inte fallet!

Jag tror att det finns fler karaktärer i den här boken än vad det finns i hela Hagfors där handlingen utspelar sig. I början känns det som att ett nytt namn dyker upp på mer eller mindre varje sida och när även deras respektive, ex och barn presenterar sig är det riktigt rörigt och näst intill omöjligt att hålla i sär vem alla är och i vilket förhållande de står till varandra. Många var de gånger då jag bläddrade tillbaka för att försöka hitta tillbaka till den röda tråden igen innan det blev dags att återupprepa proceduren några sidor senare. Detta är jobbigt, tidskrävande och förtar all form av läsglädje. Den enda karaktären som egentligen gav lite färg i en i övrigt färglös tillställning var Yngve som ingen normal funtat person kan hysa några varma känslor för.

Rörigt blir det också när flera röster får göra sig hörda i samma kapitel. Perspektivet växlar hela tiden från en röst till en annan, från en händelse till en annan, från en schism till en annan och till slut vet man varken ut eller in. Jag förespråkar korta kapitel alternativt att ett kapitel håller sig till en och samma händelse och/eller en och samma karaktär för annars är risken stor att jag tappar intresset då jag nästan måste sitta med papper och penna för att under läsandets gång försöka reda ut kaoset.

Pojken som slutade gråta är till bredden fylld av dialoger vilket blir extremt pratigt. Som om inte det vore nog så får några karaktärer äran att använda sig av så kallade inre monologer. Sådana kan vara helt fantastiska, som i Novecento (1900) skriven av Alessandro Baricco, eller bidra med lite och ingenting som här.

Jag har läst mycket gott om Flickan med snö i håret och kanske läser jag den, kanske inte. Säkert är dock att om jag bestämmer mig för att göra det så kommer jag inte att läsa ut den om jag känner samma antipati som jag gör för den här.

Andra bloggar om Pojken som slutade gråta: Bokhora, Fiktiviteter, Breakfast Book Club & Fru E´s böcker.

Intressant?

Bokfakta:

Författare: Ninni Schulman
Titel: Pojken som slutade gråta
Utgivningsår: 2012
Förlag: Forum
Format: Manus
Antal sidor: 341
Källa: Förlaget
Intresse: Deckare, kriminalroman
Betyg [Rating:2/5]