Recension: Kall som granit av Stuart MacBride

Synopsis

Kriminalinspektör Logan McRae har varit sjukskriven i över ett år och hans första dag tillbaka på jobbet kunde ha börjat bättre. Det svårt misshandlade liket av en treårig pojke som länge varit försvunnen återfinns i ett dike. Avdelningens nye chef, kriminalkommissarie Insch, är allt annat än vänligt inställd . Och dessutom tvingas McRae samarbeta med sin före detta flickvän som nu har avancerat till chefspatolog.
När även en flicka hittas mördad och två små pojkar anmäls saknade börjar polisen frukta att de har att göra med en pedofil. Man får upp en del spår men de verkar inte leda någonstans. Medan snön vräker ner över Aberdeens gator och vinterkylan blir alltmer påträngande börjar paniken sprida sig bland allmänheten. Polisen måste agera snabbt – annars kommer fler barn att försvinna, och fler kommer att dö.

Mina tankar
Historien börjar bra med en spännande intrig, som stundtals är riktigt äcklig och obehaglig, intressanta karaktärer,  och helt fantastiska miljöbeskrivningar.
Tyvärr håller det inte hela vägen: MacBride lyckas inte hålla spänningen vid liv mot slutet, ibland känns handlingen nästan omotiverad och seg. Även språket dalar allt eftersom intrigen fortgår, vilket jag tycker är synd. Hela historien blir platt och oinspirerad.
Mot slutet började jag bläddra för att se hur många sidor jag hade kvar att läsa. Några gånger kom jag till och med på att jag inte hade rört boken på ett par dagar, vilket är väldigt ovanligt.

Jag har dock inte tänkt ge upp om den här författaren riktigt än. Att det finns brister är normalt för en debutbok, och jag hoppas och tror att han kommer igen, kanske redan med De dödas ljus. Om jag har rätt får framtiden utvisa.

-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-
Författare: Stuart MacBride
Originalets titel: Cold Granite
Utgivningsår: 2006 ( i Sverige)
Antal sidor: 423
Förlag: Minotaur

[rating:2/5]