Recension: Köld av Jakob Mjöbring

medium_koldArjeplog är en tämligen oexploaterad ort när det kommer till litteratur. Henning Mankell har nämnt den i en av sina böcker (Mördare utan ansikte om jag inte minns fel) och ingen mindre än J.K. Rowling har gjort detsamma. Därför blev jag så förväntansfull när jag läste att hela handlingen i Jakob Mjöbrings bok Köld skulle utspela sig här, och att äntligen skulle få sätta sin prägel på den litterära kartan.

Men ack, så besviken jag blev!

Andreas Eriksson på Norran skrev att det var en godkänd  men att ”invecklade beskrivningar drygar ut den egentliga handlingen, och det blir flera lager av förvecklingar innan man nått fram till sista sidan.” Att den skulle ha vunnit på att vara mer ”rakt på sak” råder det inga tvivel om, men för att blidka mig skulle Jakob ha varit tvungen att ändra på så mycket mer än det.

Arjeplog ligger i vilket gör det tämligen självklart att det är kallt här under vintern. Med anledning av det skulle det räcka med att skriver ordet kallt max. ett handfull gånger, men Mjöbring tycker att det är motiverat att nämna det hur många gånger som helst. Detsamma gäller för  som hela tiden tänker tillbaka på sin tid som friåkare innan hon sadlade om till kriminalpolis. Visst är det trevligt att lära känna en karaktär mer på djupet, men om detta ”tjatande” inte för handlingen framåt finns det bättre saker att lägga sin krut på.

Karaktärernas namn till exempel.

Inte mindre än fyra karaktärer delar på två namn: Eva och mamma Eeva (Katjas mamma) och teknikern Kalle och en lokal förmåga som kallas för ”Skoterkalle”. Fantasilöshet much?

Och på tal om namn så verkar det inte finns någon rim och reson i hur Mjöbring har valt att namnge orter, platser, sjöar etc. En del har fått behålla sina namn, medan andra har döpts om till något helt annat, inte sällan med en ”västerbottnisk karaktär”. Jag skulle inte ha sagt något om de fiktiva namnen skulle ha haft en tvetydig betydelse, exempelvis något som på ett eller annat sätt skulle ha passat bättre in i handlingen plus något som börjar med ”Silver”, eftersom det är ett av Arjeplogs starkaste kännemärken.

 

Jag vet att det här är men jag kan inte låta bli på att störa mig på att Mjöbring ger skenet av att man får bete sig precis hur man vill bara för att man är biltestare, kommer från Tyskland och kör Porsche. Inget kunde vara längre ifrån sanningen!

Och på tal om så ger Mjöbring en väldigt skev bild av hur det egentligen ser ut i Arjeplog under vinterhalvåret. Det kryllar av utländska biltestare här då och långt ifrån alla kommer från Tyskland. Här trängs nämligen människor från Tyskland, Italien, Frankrike, Belgien, USA, England, Japan, Korea etc. och hela samhället förgylls av en enda stor kackafoni av språk. Inget av detta framkommer i Mjöbrings bok utan han har valt att sikta in sig på just tyska biltestare. Och som om inte det vore nog så åker en av utredarna ut till Bosch för att intervjua tyskarna, vilket han gör på typ en kafferast. Föga troligt!

Dialogerna…, ja, vad ska man säga om dialogerna:

Fullt förståeligt, sa Katja. Är du möjligen Kalle? Ja, svarade killen som uppenbarligen hette Kalle. (s. 51)

Ridå!

Köld innehåller en, enda liten detalj som jag faktiskt tokgillar och det är att det fula vattenverket vid Hornavans strand har blivit ett polishus. Men det räcker inte för att ge den här boken ett högre betyg.

Comments

  1. Puh! Vilken tur att du gillade att jag byggde om vattenverket så att betyget inte blev ännu lägre 😉 /författaren

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge