Recension: Mordbrännaren av Gustafson & Kant

Mordbrännaren av är den andra delen i Singö-serien. Och inte heller mitt andra möte med Solbritt Andersson & Co blev särskilt lyckat. Solbritt fortsätter att älta saker som kan ta knäcken på vem som helst, och hennes kollega, Lena Karlsson, är en riktig gnällspik både på jobbet och privat. Enda gången det är försvarbart är när hon helt plötsligt blir föremål för teknikern Niklas Perssons högst besynnerliga beteende. Ett beteende som inte får någon förklaring utan helt plötsligt är det bara där. Högst beklagligt är det att det endast är Lena som märker något. Med det i åtanke är det ett under att just denna poliskår har lyckats lösa några brott alls.

På tal om polisarbete så finns det element som är smått bisarra. Jag kan förvisso ingenting om polisarbete, men till och med en lekman som jag förstår att anhöriga inte får gå omkring och vänta på rätt tillfälle att prata med någon som kan sitta inne med information om brott. Och att en polis får förhöra släktingar oavsett grad eller släktskap är helt krasst skrattretande.

Den enda karaktären jag är glad att återse är Henrik Jonsson även om han inte har utvecklats ett dugg sedan sist. Han känns helt enkelt mest genuin och trovärdig och jag tror att många journalister skulle kunna lära sig ett par knep av honom.

Spänningsnivån är något högre här än i Singöspionen och då främst för att Solbritts barnbarn, Isabelle, hamnar i trubbel. I övrigt är allt alltför tillryggalagt och man behöver inte ens anstränga sig för att förstå vad ledtrådarna ska leda till och så gott som till vem som har gjort vad, när, hur och varför.

Jag har enorma problem med den här författarduons språk. Ex. ”Tre gestalter tog sig ut och föraren, likadant klädd som de andra, anslöt” (s. 7) Vad spelar klädseln för roll, och varför påtalas det enbart för föraren? Och om tre gestalter + föraren kliver ut så är det väl ändå fyra personer? Varför inte bara skriva det? Ett annat exempel: Själv hade hon tidigt i livet fått lära sig att acceptera olikheter eftersom hon haft en storebror som varit utvecklingsstörd. Pojken hette Nils, men kallades för Nisse” (s. 174). Varför bytet från storebror till pojken och varför inte plocka bort en massa onödigt ”surr” och hellre skrivit (…) utvecklingsstörd storebror som hette Nils, men som kallades för Nisse?

Sammanfattningsvis har Singö-serien inte skänkt mig någon läsglädje så här långt. Trots det kommer jag förmodligen att läsa den tredje delen, Sändebudet, men det lär dröja ett tag innan jag kommer dit.

Speak Your Mind

*