Recension: Singöspionen av Gustafson & Kant

Liksom Ragnar Jónassons 64-åriga kriminalkommissarie Hulda Hermannsdóttir börjar den 62-åriga kriminalinspektören Solbritt Andersson att närma sig pensionen. Omständigheterna kring det laddade ordet ”pension” skiljer de båda kvinnorna åt, men den starkaste gemensamma nämnaren är att de aldrig kan släppa ett fall som har börjat äta sig in i deras hjärnor.

I Solbritt Anderssons fall handlar det om ett mord hon fick kännedom om när hon och maken Rune skulle tillbringa semestern i den nyligen köpta sommarstugan på Singö, tillsammans med barnbarnet Isabelle. Mordet skedde på en närbelägen marinbas strax efter att Olof Palme mördades 1986. Det som främst gäckar Solbritts intresse är att gärningsmannen lyckades försvinna utan ett spår fastän anläggningen var välbevakad.

Men vi som läsare känner redan till detta eftersom vi redan i prologen får veta vem som blev mördad, när, hur och av vem. Detta är en fullständigt obegriplig berättarteknik där vi berövas glädjen av att själva försöka lista ut Why dunnit” och/eller ”Who dunnit”. Vad återstår då?

Med ett undantag är karaktärerna alltför veka och icke-trovärdiga för att väga upp författarnas blunder, och för att få mitt gillande. Inte minst Solbritt, eller ”Sollan” som Rune kallar henne, som vänder kappan efter vinden alltför många gånger för att det ska vara trovärdigt. Jag vill gärna tro att en polis med en så lång karriär bakom sig borde ha fått tillräckligt med kött på benen för att kunna stå för sina åsikter och handlingar.

Både Rune och Solbritt är specialister på att älta saker, och både deras och andras funderingar, tankegångar, beslut och frågetecken dyker upp i olika skepnader rakt igenom hela boken och det blir snabbt enformigt och tråkigt.

Det finns många exempel på saker som känns lite väl tillrättalagda för att få saker och ting att gå ihop på slutet. Ett exempel är stugföreningens ordförande Lars Tranbäcks agg mot det tyska paret Dieter och Hanna. Av detta och andra ledtrådar är det rätt uppenbart vart intrigen kommer att leda oss framöver. Denna magkänsla förstärks av upptäckten av ett lik (likväl av vem som hittade det) samt stulna båtmotorer som agerar som en brygga mellan gamla brott och nya.

Språket är amatörmässigt. Det finns t.ex. ingen JAG-person här och då känns formuleringar som ”Värst vad jag var trött idag då, tänkte Solbritt när hon vaknade nästa morgon vid halvåttatiden. Jag måste ha blivit överförfriskad av havsluft” (s. 51) oerhört märkliga. Här har vi ett exempel där ”jaget” samverkar med sig själv fast i tredje person. Dessutom är den här boken överlag ”tjatig” och skulle ha mått bra av en rejäl redigering.

Journalisten Henrik Jonsson är den karaktär jag tar med mig härifrån. Han är som vilken annan journalist som helst förutom att han inte enbart är ute efter ett scoop, utan han vill gräva djupare och lyfta fram människorna bakom händelserna. Han är så att säga ”karaktärsbunden” och det gillar jag skarpt.

På plussidan finns även en mycket inbjudande miljö med vatten som kluckar, folk med en ”alla känner alla” karaktär, solande på badlakan, midsommarfirande med traditionella låtar och danser etc.

Singöspionen är del ett i serien om Solbritt Andersson.

Fler röster om Singöspionen finns här

Speak Your Mind

*