Recension: Någon att dö för av Yamlie Andreasson

nagon-att-do-forDet blir alltmer tydligt att en bok som man inte kan placera i en specifik genre stämplas med slasktiteln  precis på samma sätt som en mystisk värk till slut kort och gott klassas som Myalgi.

Baksidestexten på Någon att dö för av utlovar ett gisslan- och kidnappningsdrama och en fara för någons liv. Det låter som en spännande bok, men likt så kallade spänningsromaner skulle den här bättre platsa i Harleqin hyllan.

Ovan nämnda drama har fått hela 52 sidor i anspråk och från sida 74 övergår den lilla spänning som fanns till en orgie av kärlekspar och romantik i varierande intensitet:

  • Valerie (bokens huvudkaraktär) och Chris,
  • Jacob och Jessie,
  • Isabella och David,
  • Mark (för övrigt Isabelles ex-man) och Tone (för övrigt Isabelles bästa väninna),
  • Anders och Marian och säkert någon fler som jag har glömt vid det här laget.

Jag är inte det minsta romantisk och att sida upp och sida ner behöva läsa om “och så levde de lyckliga i alla sina dagar” gör mig om inte spyfärdig så i alla fall fruktansvärt irriterad.

Irriterad för att den så kallade polisutredningen helt hamnar i skymundan, irriterad för att den spänning som byggs upp när Valerie och Jessie hamnar i trubbel på Ullared (Gekås) slår ner likt ett åskoväder för att sedan dra förbi ett par minuter senare efter ett häftigt regn, och slutligen irriterad för att jag återigen har lurats till att läsa en bok som absolut inte är vad den utger för sig för att vara.

Surt!

Bokfakta:

Författare: Yamlie Andreasson
Titel: Någon att dö för
Utgivningsår:2014
Förlag: Idus
Antal sidor: 220
Källa: Förlaget

Comments

  1. Hannah Ohlsson says:

    Hej,

    råkade ”ramla” över din bokblogg i jakt på ny bok att läsa och kan inte låta bli att kommentera kring boken du läst.

    Har också läst boken och även första delen. För min del så tyckte jag boken var riktigt bra. Men sen visste jag när jag läste boken att den var en roman då jag läst första delen.

    Känns som om du ogillar boken baserat på att du trott den var en ”spänningsroman” alltså mer åt spänning lagd än romantik. Och då blir självklart upplevelsen av den negativ när den inte alls är det du tänkt dig.

    Sen får vi kanske tänka på att det inte är författaren som väljer var boken ska hamna i sitt genre utan förlaget, oavsett vilket det är. Men håller med om att den borde gått under ROMAN och inte spänningsroman då man tror den innehåller spänninger mer åt kanske deckare/thriller hållet och så är det inte.

    Tycker man om Nora Roberts eller Harlequin böcker (som du verkar tycka liknar denna typ av bok) då är denna bok perfekt för en som läsare. Som jag som älskar Noras böcker och inte alls har något emot Harlequin. Men för någon som dig, som verkar gilla annat än denna typ av bok… ja, jag hade inte rekommenderat den till dig för det är väldigt tydligt att man då som du skulle kunna komma att ogilla boken helt.

    Som jag upplever dina ord och som läsare av romaner, samt denna och första delen känns det som en aningen orättvis omdöme på en bok av någon som inte uppskattar genren…

    Är som om jag skulle döma en deckare när jag avskyr genren. Skulle absolut sluta med att jag skrev hur tråkig boken var fast den kanske inte är det…

    Ser i din blogg att flera böcker som är i liknande genre som denna (romaner) fått dålig kritik. Själv tycker jag flera av dem du lagt omdöme på är väl värda att läsa.

    Hur som, ville bara kommentera då jag inte höll med om dina ord utan älskade boken. Del 1 var toppen men denna anser jag var bäst av dem. 😉

    Ha det gott!
    //Hannah

  2. Spänningsgenren borde i sig syfta till ”Böcker som en inte kan släppa”, men blir lätt, just som du säger; slaskhinkgenre…

    Vad trevligt det vore med en kategori av ”Streckläsning” i bibblan. Bara å gå dit när en har lust å fängsla sig i någon annans livsöde 😉
    Bibblo-Sara recently posted..Gör socker oss sjuka? Om ”Ett sötare blod” av Ann Fernholm

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge