Recension: Personskada av Elsebeth Egholm

Författare: Elsebeth Egholm
Titel: Personskada
Originalets titel: Personskade
Utgivningsår: 2007
Förlag: B Wahlströms
Översättare: Karin Andræ
Antal sidor: 310
Källa: Bibliotek
Intresse: Deckare, Kriminalroman, trafficking, invandrarfientlighet, adoption, journalistik
Andra titlar i serien: Dolda fel och brister, Självrisk och Närmast anhörig
Betyg [Rating: 1/5]

Återigen skriver Elsebeth Egholm om muslimer, främlingsfientlighet, små oskyldiga barn samt personer i Dicte Svendsens omedelbara närhet.

Den här gången går hon tragiskt nog så långt att hon återanvänder intrigen i Dolda fel och brister men ger den nytt liv genom att bara marginellt rikta uppmärksamheten från en händelse och/eller en person till en annan. Till exempel: DÅ upptäckte Anne en knöl i bröstet, NU är hon fri från cancer men har i stället börjat tänka på sitt ursprung och det hon får veta vänder upp och ner på hennes tillvaro (igen!). DÅ kom Dicte i kontakt med muslimer via sitt yrke, NU är hennes dotter Rose tillsammans med en snygg muslim vid namn Aziz (vilket Dicte har svårt att förlika sig med), DÅ låg stort fokus på det spädbarn som hittades i en blå balja i en å, NU ligger det på de kvinnor som genom trafficking tvingas att förse rika människor med barnen de själva inte kan få (och ja, det finns spädbarn med i bilden även denna gång), och så vidare, och så vidare.

Jag må vara cynisk, omogen, förvirrad eller rätt och slätt blåögd men jag begriper inte vad det är som gör att Elsebeth Egholm helt och hållet har snöat in på ämnet muslimer i allmänhet och främlingsfientlighet i synnerhet.

Elsebeth Egholm är dock långt ifrån den enda som har fastnat i gamla fotspår: Simon Becketts huvudkaraktär David Hunter hjälper visserligen till att fånga mördare av allehanda slag men samtliga böcker bär ändå ett gemensamt signum då Beckett är överdrifternas mästare, alla kategorier. I Stuart MacBrides tre första böcker om Logan McRae var det alltid de svaga och sårbara kvinnorna som föll offer för en hänsynslös och brutal mördare. Som tur var lämnade han det därhän i Slakthuset och därmed vaknade mitt intresse för hans fortsatta produktion till liv igen.

Tyvärr verkar förändring vara ett ord som har gått Elsebeth Egholms spårlöst förbi. Hennes fjärde bok om Dicte Svendsen, Närmast anhörig, kommer att handla om terrorism, tsunamis, sekter och barnmisshandel. Gott om plats för såväl främlingsfientlighet som muslimer med andra ord.

Känns långt ifrån stabilt men jag tänker ändock ge den en chans men om även denna följer samma mönster som de övriga tar jag avsked från Egholm och seglar vidare mot nya upptäckter.