Recension: Dolda fel och brister av Elsebeth Egholm

Författare: Elsebeth Egholm
Titel: Dolda fel och brister
Originalets titel: Skjulte fejl och mangler
Utgivningsår: 2005
Förlag: B. Wahlströms
Översättare: Solveig Rasmussen
Antal sidor: 320
Källa: Bibliotek
Intresse: Journalistik, kriminalroman, relationer
Andra titlar i serien: Självrisk , Personskada och Närmast anhörig
Betyg [Rating: 1/5]

Dicte Svendsen har mycket att fira: Hon är nyskild, hon har köpt ett hus och hon fyller 40 år. Hennes väninnor Anne och Ida Marie tar med henne till en uteservering i Århus för att fira av henne ordentligt. De äter och dricker gott och njuter av varandras sällskap när Dicte hör ett konstigt ljud som kommer från ån som rinner genom staden. Dicte ställer sig upp och får syn på en blå plastbalja som ligger och guppar i vattnet. I baljan ligger ett dött spädbarn inbäddad i en handduk. När polisen kommer till platsen hittar de vissa fynd som tyder på att barnet är av muslimsk härkomst och främlingshatet blossar upp i byn.

Det här hade kunnat bli så bra ty barn som far illa skapar alltid känslor hos de som läser om dem. Eller?

I normala fall skulle jag säga ja men tyvärr faller den här historien med ett enda stort magplask rakt ner i asfalten. Anledningarna är många:

Ida Marie är gravid och varje kvinna som har burit på ett barn vet hur känslig man är och hur lätt man har att ta till tårarna i alla möjliga och omöjliga situationer. Inget konstigt egentligen men det tillsammans med att hennes kille, Theis, inte orkar med att lyssna på henne sida upp och sida ner gör att jag till slut nästan kräks över hela situationen. Enda gången jag verkligen kan känna med Ida Marie är vad som händer efter hon har fött fram sonen Martin. I övrigt är allt tämligen förutsägbart.

Dicte är som sagt var nyskild och borde njuta av den frihet som hon har längtat efter. Så sker icke. Hon träffar fotografen Bo å yrkets vägnar och de faller oundvikligen för varandra. Problemet är dock att han är gift och har två barn. Hur detta kommer att sluta förstår man innan relationen ens har startat. Förutsägbart!

Anne då? Hon lever tillsammans med sin son Jakob och sin man Anders som i sin tur lever för sin musik. Dessutom jobbar hon på förlossningsavdelningen där en del otäcka händelser inträffar. Då hon ej personligen berörs av detta kör Egholm med ett gammalt beprövat knep: hon förser sin karaktär med en ev. obotlig sjukdom. När Anne får beskedet känner hon behovet av att prata med någon. Med tanke på att Anders är gift med sin oboe söker hon sig i stället till Dictes före detta man Torsten och man behöver inte vara Einstein för att förstå hur den episoden skulle sluta.

Utredningen då? Tja, I bästa fall tillägnas den kanske en fjärdedel av bokens 320 sidor. All annan tid går åt till att älta fyndet i ån, Ida Maries graviditet, tårar och ensamhet, Dictes längtan efter Bo och så Annes sjukdom som pricken över i.

Således dryper Dolda fel och brister av vad jag brukar kalla för kärlekstrams och något som skulle kunna kallas för spänning existerar inte. Karaktärerna är urtrista och inte ens när mysteriet får sin lösning blir jag det minsta berörd. På bokens framsida skriver Berlingske Tidende att [b]åde som kriminalroman och som generationsroman är Dolda fel och brister att varmt rekommendera …  Man ska ha ett hjärta av sten för att inte låta sig gripas av den.”

Och det kanske jag har, men att kalla den här boken för en kriminalroman är en hädelse mot hela genren.

Personskada står i bokhyllan och där står den bra, i alla fall för nu.

Dolda fel och brister ingår i läsutmaningen: Deckare jorden runt som ni kan läsa mer om på Paulas blogg.