Recension: Sanningen om Alice av Rebecca James

För mig är det helt oförklarligt hur Sanningen om Alice av Rebecca James kan klassas som en thriller för vuxna. Karaktärerna är alla i 18-års åldern med allt vad detta innebär av studier, frigörelse från föräldrarna och/eller andra vuxna, förhållande till alkohol och andra mer eller mindre förbjudna substanser. Det enda som inte speglar den övre tonåldern och som inte alls stämmer överens med karaktärernas beteende och övriga karaktärsdrag är språket då det är alldeles för sofistikerat och ”rätt” för det.

Personbeskrivningarna av Kathrine och Alice är bra. Det är fruktansvärt lätt att tycka illa om Alice som kan gå från att vara glad, trevlig och omtänksam till att helt plötsligt bli elak, självisk och utstuderat ond. Hon kommer från en rik familj och kan knepen för att linda alla i sin omgivning runt lillfingret vilket gör att hon kommer undan med allt hon tar sig för. Samtidigt är det lätt att förstå varför Kathrine faller som en fura för Alice för att bli nästan beroende av hennes sällskap. Hennes syster Rachel mördades och för att kunna lämna tragedin bakom sig väljer hon att fly till Sydney för att bo hos sin faster Vivien. Det är i alla fall vad hon tror för Alice känner nämligen Kathrine bättre än vad både hon själv och läsaren tror.

Förutom Kathrine och Alice tilldelas läsaren bara ytliga beskrivningar av t.ex. Robbie (Alice pojkvän), hans pappa, Kathrines faster Vivien (som bara deltar till namnet) samt Kathrines föräldrar som slängs in i handligen mot slutet för att fram till dess bara har dykt upp i samband med de partier som berör det förflutna.

Boken berättas i tre olika tidsperspektiv: nutid, dåtid och någonting som Tidningen Kulturen kallar för handlingstid. Jag har ingenting att anmärka på vare sig passagerna i nutid eller dåtid då de fungerar i bra harmoni med varandra. Under handlingstiden övergår dock berättarrösten (Kathrine) från jag till du och där fick jag extremt många gröna prickar på kroppen. Det är tack och lov inte många författare som använder sig av det här ”knepet” men det är fruktansvärt irriterande och förvirrande när någon väl gör det. Vad är poängen?

Rent berättartekniskt har James valt samma metod som t.ex. Petra Hammesfahr gjorde i Synderskan: slutet berättas först för att sedan med hjälp av främst analepser fylla ut luckorna. Det fungerar i det stora hela bra även om jag personligen föredrar när författarna håller sig till det mer traditonella sättet att presentera sin historia på.

Läs Sanningen om Alice om du tycker om böcker i YA-genren annars kan du lika gärna låta bli.

Bokfakta:

Författare: Rebecca James
Titel: Sanningen om Alice (sponsrad länk)
Originalets titel: Beautiful Malice (sponsrad länk)
Utgivningsår: 2011
Förlag: Alfabeta
Översättare: Eva Johansson
Antal sidor: 301
Källa: Bibliotek
Intresse: thriller
Betyg [Rating:1/5]

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: