Recension:Som ett eko av Diana Gabaldon

Författare: Diana Gabaldon
Titel: Som ett eko
Originalets titel: An Echo in the Bone
Utgivningsår: 2010
Förlag: Bra böcker
Översättare: Lisbet Holst
Antal sidor: 1049
Källa: bibliotek
Intresse: Historia, romantik, ”science fiction”, serie
Andra titlar i serien: Främlingen, Slända i bärnsten, Sjöfararna, Trummornas dån, Det flammande korset, Snö och aska

Betyg [Rating:3/5]

Jag började läsa Diana Gabaldons böcker i mitten på 90-talet och det som gör henne fullständigt unik är hennes helt enastående förmåga att väva samman historiska platser, händelser och karaktärer med sådana helt sprungna ur hennes egen fantasi. Och det blir inte ens vare sig konstigt eller krystat. Snarare låter man sig dras med i en helt underbar färd där gränserna mellan sanning och fiction flyter ihop. Genialt!

Jag är den första att medge att Claire Beauchamps resa genom stenringarna ( i Främlingen) som tar henne från 1900-talets Storbritannien till 1700-talets och Jamie Frasers Skottland, gjorde mig mer än lovligt skeptisk. Jag fortsatte dock envetet att läsa och det dröjde inte särskilt länge innan jag var fast. Tänk vilken resa Gabaldon har bjudit mig på!

Jag brukar – som vi precis har klargjort med veckans jerka – knappt ägna bokens omslag en blick, men efter att ha läst ut Som ett eko gjorde jag faktiskt det. Jag vet inte vad den här symbolen heter eller vilken funktion den har men för mig representerar den de fyra olika berättarperspektiven  där samtliga länkas samman av den amerikanska revolutionen.

Handlingen då?

Jamie och Claire Frasers dotter Brianna har slagit sig ner på Lallybroch i Skottland tillsammans med sin familj. Året är 1980 och en stor del av deras tid går åt till att läsa gamla brev för att ta reda på vad som egentligen hände under Briannas föräldrars flykt från Nord-Carolina. (Dessa brev fyller ingen egentlig funktion förutom att reta mig lite då de är många, relativt långa samt inte minst så är de skrivna i kursiv stil!)

Därutöver följer långa, ofta evighetslånga redogörelser för sjöstriderna och kriget där Claires läkarkunskaper kom väl till pass. Under dessa partier får man så att säga en utförligare beskrivning än vad breven erbjuder och. De för inte handlingen vidare och tempot blir extremt lågt.

Boken är 1049 sidor lång och det hade inte gjort någonting om den har kortats ner betydligt för att koncentreras på familjen Fraser/MacKenzie. Det är dem jag är intresserad av!

Som om inte det vore nog slutar boken med ungefär 1000 lösa trådar och jag var mer än lovligt förvirrad när jag slog igen boken. Det torde innebära att Gabaldon har planerat en fortsättning, men det lär dröja några år innan den är redo att förgylla marknaden.

Då samtliga böcker är direkta fortsättningar av varandra så råder jag alla som ännu ej har upptäckt Gabaldon och hennes böcker att invänta till samtliga i serien är färdigskrivna för att sedan läsa dem i en följd. Tillbakablickarna är många och om det har gått upp till tre fyra år mellan böckerna så har i alla fall jag problem att komma ihåg nämnda händelser.

Jag vill inte sträcka mig så långt som att säga att det var en besvikelse men den uppfyllde inte mina förväntningar fullt ut. MEN Diana Gabaldon är och förblir en av mina favoritförfattare för jag beundrar verkligen hennes skills när det kommer till skrivandets konst.

Med denna bok är för övrigt Tegelstensutmaningen avslutad för mitt vidkommande!